1. Svenskans släktskapsförhållanden är som följer: urindoeuropeiska -> urgermanska -> fornnordiska – > svenska. Gemensamma släktspråk med urindoeuropeiska är de indoiranska språken såsom persiska, kurdiska, sanskrit och hindi, de baltoslaviska språken såsom ryska, lettiska och serbokroatiska, de romanska språken såsom spanska och franska, de keltiska språken såsom gälliska, manx och kymriska och sist men inte minst grekiskan. Gemensamma släktspråk med urgermanskan är tyska, holländska och engelska och gemensamma släktspråk med fornnordiska är danska, norska, isländska, färöiska och det utdöda språket norn.
För att redogöra om svenskans historiska utveckling kan vi börja med att fastställa när svenska slutade vara en dialekt av fornnordiska och blev ett eget språk. Detta är dock lite klurigt. Normal sätt brukar två dialekter av ett språk utgöra egna språk när de inte längre förstår varandra. Saken är ju dock den då de flesta svenskarna förstår norska, som är ett eget språk, medan har svårt att första snabbt talad skånska, som ju är en dialekt av svenskan. Med detta i beaktande brukar man i alla fall kalla det språk som talades i Sverige under medeltiden och den senare delen av vikingatiden för fornsvenska.
Fornsvenskan hade fortfarande personböjning av verb, ett fyrakasussystem där utöver nominativ och genitiv, liksom i tyskan och isländskan även ackusativ och dativ brukades och nominativändelser på adjektiv substantiv. Under medeltiden kom också många lågtyska handelsmän med Hansan vilket tillförde många lånord i svenskan, t.ex. fönster och många verb med prefixet be-, såsom besitta, beräkna och beivra. De första skrifterna av svenska är i form av runstenar då mycket tidig runsvenska (snarare dialekten svenska av fornnordiska men ändå nämnvärd) användes och senare landskapslagarna, vilka skrevs med både runskrift och latinska bokstäver.
Under 1500-talet genomgick Sverige reformationen och bibeln fick nu tryckas på svenska. Gustav Vasa tog tillfället i akt och tryckte Sveriges första bibel, Gustav Vasas bibel. Med hjälp av uppfinnandet av Gutembergs bokpress kunde den produceras i mycket högre grad än tidigare. Detta gjorde svenskarna mycket mer exponerade av skriven svenska än tidigare och analfabetismen sjönk, också som ett resultat av kyrklig bibel- och svenskundervisning.
Under 1700-talet var franskan ett modespråk och därför fick vi många franska lånord såsom fåtölj och medalj. Senare under 1800-talet hade kasussystemet i stort sett försvunnit men personböjningen av verb och nominativändelserna på substantiv och adjektiv var fortfarande kvar. Detta kan man se i gamla låttexter såsom: ”Vi komma, vi komma från pepparkakeland” och ”Goder morgon, goder morgon både herre och fru”. Kasussystemet fanns, liksom idag, kvar i vissa uttryck såsom ”i godan ro” eller ”allom bekant”.
Under senare delen av 1800-talet kom svenskans första ordbok – Svenska akademiens ordlista. Det var denna som skulle komma att bestämma stavningen för det svenska språket i framtiden. Den första stora ändringen var att qv ändrades till kv och e som uttalades ä ändrades till ä 1889. Detta gjorde att qvinna, aqvarell och jern nu stavades kvinna och akvarell och järn.
Under 1906 kom den så kallade språkreformen där fv, hv och f, men som uttalades v, ändrades till v. Dt som neutrumform till adjektiv som slutar på d, ändrades till tt. Detta gjorde att hafva, hvarje, hof och rödt numera stavades hava, varje, hov och rött. Personböjningen upprätthölls fortfarande i formellare tal och skrift men hade i princip slutat användas i vardagligare tal.
Nästa stora språkreform skulle komma att bli den så kallade du-reformen på 1950-talet . Tidigare hade vi haft två pronomen för andra person singularis: Du, som var den ”vanliga” formen och Ni som var den ”hövliga” formen. Genom denna reform behövde man inte längre tilltala en i samhället högre stående person med Ni utan nu kunde alla ”dua” alla. Sedan dess har ingen stavningsreform skett men ständigt försvinner och tillkommer ord i den svenska ordlistan.
Genom influens av engelskan har på senare ord många engelska lånord tillkommit. Det är ord såsom peaka och cool. Anledningen till varför dessa ord blivit så populära är eftersom de ger prestige. Säger man cool så låter man cool helt enkelt. Troligtvis har det varit någon någon gång som sagt cool för han kanske inte kunde svenska så bra eller så kom han inte på ordet, och så var det någon som tyckte att det lät coolt, så då sa han också det vilket gjorde att fler gjorde samma sak, detsamma gäller peaka. Ordet tebaks kan förklaras med hjälp av att det är mycket enklare och snabbare att uttala tebaks än tillbaka. Talspråket är ett lat språk. Andra ord som påverkats av talspråkets lättja är i och för sig som vanligtvis uttalas yffeshej eller vad som uttalas va.
magisterwernegren 