Danska

Danska eller det som kallas dansk tunga får under historiens gång stor utbredning i Skandinavien och västeuropa. Särskild betydelse fick danskan för norskan, på Färöarna och Grönland, men det danska språket påverkade också i viss mån engelskan i nordöstra England.

På grund av mjuka konsonanter och diftonger så blir danskan mjuk och det kan vara svårt att urskilja de olika språkljuden för en svensk. Men det finns också vetenskapliga studier som pekar på att danskan är svår för danska barn. I Svenska Dagbladet skrev man häromåret om att Danskarna förstår inte danska.

Sagoförfattaren H.C. Andersen och filosofen Søren Kierkegaard blev några av den danska litteraturens genom tiderna mest berömda författare. Den moderna skandinaviska litteraturens genombrott med kritikern Georg Brandes som portalgestalt.

Relationerna mellan Sverige och Danmark har historiskt sett varit fientliga. Stockholms blodbad (1520) och Karl X Gustavs marsch över bälten (1658) har gått till historien som exempel få ofreden. På senare tid påminns vi om rivaliteten inom fotboll och i populärkulturen

Kierkegaard

Högläsning och diskussion

Vi läser Kejsarens nya kläder. Sen diskuterar vi kring ord och uttryck i danskan. Likheter och skillnader.

Diskussion sedan kring metaforen ”kejsarens nya kläder”. Vad innebär den? Vad kan den beteckna? Eleverna ger exempel på saker som kan vara ”kejsarens nya kläder”, ur sin egen erfarenhet.

Räkna på danska

Exempel på danska räkneord med uttal:

  • 2 to (Sv andra = Da anden.)
  • 7 syv
  • 8 otte – [åde]
  • 16 seksten – [saisdn]
  • 17 sytten – [södn’]
  • 18 atten
  • 20 tyve
  • 21 en og tyve
  • 22 to og tyve
  • 30 tredive – [trädve]
  • 40 fyrre – [förre]
  • 50 halvtreds – [haltress’]
  • 60 tres – [tres’]
  • 70 halvfjerds – [halfjärs’]
  • 80 firs
  • 90 halvfems – [halfems]

Ordningstal: Tjugoandra, 22:a, blir på danska ”toogtyvende”. Sjuttionionde, 79:e, blir niooghavlfjerdsindstyvende och tvåhundrafemtiotredje, 253:e, blir på danska tohundredetreoghalvtredsindstyvende.

Några likheter och skillnader: norska och danska

Danskan och norskan är alltså ganska lika varandra:

  • Innehåller texten många æ så är den troligtvis dansk.
  • Innehåller texten många ei, au och øy så är den troligtvis norsk.
  • Danskan använder mjuka konsonanter i högre grad än norskan.
  • Danskan använder ofta o eller aa i stället för å, vilket är vanligare i norskan.
Dessa frågor ska de kunna svara på vid lektionens slut:
  • Hur har Danmarks och Sveriges relation varit förr i tiden?
  • Hur är Danmarks och Sveriges relationer idag?
  • Kan du ge minst två exempel på hur danskan skiljer sig från svenska?
  • Kan du ge ett exempel på en dansk författare och ett danskt litterärt verk?
Kejsarens nya kläder:
Arbeta med kejsarens nya kläder. Diskussion sedan kring metaforen ”kejsarens nya kläder”. Vad innebär den? Vad kan den beteckna? Ge exempel på saker som kan vara ”kejsarens nya kläder”, ur din egen erfarenhet.
Länk om danska språket:

Norska

Powerpointen

Språkförhållanden i Sverige och norden

JANTELAGEN

En annan framstående författare var Aksel Sandemose , som var norsk-dansk. Jantelagen formulerades i romanen En flyktning krysser sitt spor (1933), med vilken Sandemose fick sitt genombrott. I denna skildrade han småstadslivets självutplåning. Detta var något som många kände igen sig i och Jantelagen är än i dag välkänd.

1. Du skal ikke tro at du er noe.
2. Du skal ikke tro at du er like så meget som oss.
3. Du skal ikke tro du er klokere enn oss.
4. Du skal ikke innbille deg du er bedre enn oss.
5. Du skal ikke tro du vet mere enn oss.
6. Du skal ikke tro du er mere enn oss.
7. Du skal ikke tro at du duger til noe.
8. Du skal ikke le av oss.
9. Du skal ikke tro at noen bryr seg om deg.
10. Du skal ikke tro at du kan lære oss noe.

Norsk litteratur: Vildanden

Henrik Ibsen är en av de kändaste norska författarna. Hans dramer spelas fortfarande ofta på teatrar i hela världen. Några av hans mest kända verk är Brand (1866), Peer Gynt (1867), Et dukkehjem (1879) och Vildanden (1884).

Vildanden går ofta på Dramaten. Utdrag ur manuset för Vildanden på norska. Det är ett drama om social klass, ”att duga”, om skam och lögner.

Hjalmar i pjäsen blir hembjuden till en fin familj. Det är hans bästis Gregers familj. Där skäms han för att han inte är lika ”fin” som de. I synnerhet då hans pappa dyker upp på festen. Då låtsas han knappt om sin pappa. Greger trivs inte heller med sin familj och bråkar med sin pappa och flyttar hem till Hjalmar. Greger är lite av ett ”världssamvete” och en ”sanningssägare” och vill att Hjalmar ska få veta sanningen om olika saker.

Det händer lite olika saker i pjäsen. Men när Hjalmar får veta att Hedvig, hans dotter, kanske inte är hans dotter avskyr han henne och vill inte ha mer med henne att göra. Gregers intalar henne att om hon offrar det käraste hon har, vildanden, så kommer pappan att tycka om henne igen. Hjalmar ändrar sig efter att ha pratat med Gregers, men när han kommer tillbaka har Hedvig, i sin förtvivlan över att fadern förskjutit henne, tagit sitt eget liv.

En legendarisk replik i pjäsen är:

”Tar du livsløgnen fra et gjennomsnittsmenneske tar du lykken fra det med det samme”.

Uppgift 1

Läs ett par sidor ur Vildanden. Vilka är några språkliga skillnader mellan svenska och norska som du ser? Finns det några tydliga likheter?

Uppgift 2

Diskutera med en kamrat. Har vi olika lögner i våra liv? Är de nödvändiga för att vi ska orka med livet? Är sanningen alltid rätt? Beskriv era tankar och er diskussion i några punkter.

This is water

As you perhaps have been informed, I have to leave the country to go to Colombia and be a kingpin. Only hurdle is, as usual, the law. I have a date at the police station. I hope you will work diligently, although I am not here to guide you. I hope you will take this opportunity to think about life and what you can make of it, perhaps being inspired (or not 😉 ) by the words of David Foster Wallace. Perhaps you to will go to Colombia, or perhaps to Kista Gallerian?

TASK
I want you to watch this film today, read the transcript (if you need to quote something), and write me at least 300 words individually on what David Foster Wallace’s speech has to say to human beings and to you.

Heading: Reflections on Wallace’s This is Water speech

Transcript

“Greetings parents and congratulations to Kenyon’s graduating class of 2005. There are these two young fish swimming along and they happen to meet an older fish swimming the other way, who nods at them and says “Morning, boys. How’s the water?” And the two young fish swim on for a bit, and then eventually one of them looks over at the other and goes “What the hell is water?”

This is a standard requirement of US commencement speeches, the deployment of didactic little parable-ish stories. The story thing turns out to be one of the better, less bullshitty conventions of the genre, but if you’re worried that I plan to present myself here as the wise, older fish explaining what water is to you younger fish, please don’t be. I am not the wise old fish. The point of the fish story is merely that the most obvious, important realities are often the ones that are hardest to see and talk about. Stated as an English sentence, of course, this is just a banal platitude, but the fact is that in the day to day trenches of adult existence, banal platitudes can have a life or death importance, or so I wish to suggest to you on this dry and lovely morning.

Of course the main requirement of speeches like this is that I’m supposed to talk about your liberal arts education’s meaning, to try to explain why the degree you are about to receive has actual human value instead of just a material payoff. So let’s talk about the single most pervasive cliché in the commencement speech genre, which is that a liberal arts education is not so much about filling you up with knowledge as it is about “teaching you how to think.” If you’re like me as a student, you’ve never liked hearing this, and you tend to feel a bit insulted by the claim that you needed anybody to teach you how to think, since the fact that you even got admitted to a college this good seems like proof that you already know how to think. But I’m going to posit to you that the liberal arts cliché turns out not to be insulting at all, because the really significant education in thinking that we’re supposed to get in a place like this isn’t really about the capacity to think, but rather about the choice of what to think about. If your total freedom of choice regarding what to think about seems too obvious to waste time discussing, I’d ask you to think about fish and water, and to bracket for just a few minutes your scepticism about the value of the totally obvious.

Here’s another didactic little story. There are these two guys sitting together in a bar in the remote Alaskan wilderness. One of the guys is religious, the other is an atheist, and the two are arguing about the existence of God with that special intensity that comes after about the fourth beer. And the atheist says: “Look, it’s not like I don’t have actual reasons for not believing in God. It’s not like I haven’t ever experimented with the whole God and prayer thing. Just last month I got caught away from the camp in that terrible blizzard, and I was totally lost and I couldn’t see a thing, and it was 50 below, and so I tried it: I fell to my knees in the snow and cried out ‘Oh, God, if there is a God, I’m lost in this blizzard, and I’m gonna die if you don’t help me.’” And now, in the bar, the religious guy looks at the atheist all puzzled. “Well then you must believe now,” he says, “After all, here you are, alive.” The atheist just rolls his eyes. “No, man, all that was was a couple Eskimos happened to come wandering by and showed me the way back to camp.”

It’s easy to run this story through kind of a standard liberal arts analysis: the exact same experience can mean two totally different things to two different people, given those people’s two different belief templates and two different ways of constructing meaning from experience. Because we prize tolerance and diversity of belief, nowhere in our liberal arts analysis do we want to claim that one guy’s interpretation is true and the other guy’s is false or bad. Which is fine, except we also never end up talking about just where these individual templates and beliefs come from. Meaning, where they come from INSIDE the two guys. As if a person’s most basic orientation toward the world, and the meaning of his experience were somehow just hard-wired, like height or shoe-size; or automatically absorbed from the culture, like language. As if how we construct meaning were not actually a matter of personal, intentional choice. Plus, there’s the whole matter of arrogance. The nonreligious guy is so totally certain in his dismissal of the possibility that the passing Eskimos had anything to do with his prayer for help. True, there are plenty of religious people who seem arrogant and certain of their own interpretations, too. They’re probably even more repulsive than atheists, at least to most of us. But religious dogmatists’ problem is exactly the same as the story’s unbeliever: blind certainty, a close-mindedness that amounts to an imprisonment so total that the prisoner doesn’t even know he’s locked up.

The point here is that I think this is one part of what teaching me how to think is really supposed to mean. To be just a little less arrogant. To have just a little critical awareness about myself and my certainties. Because a huge percentage of the stuff that I tend to be automatically certain of is, it turns out, totally wrong and deluded. I have learned this the hard way, as I predict you graduates will, too.

Here is just one example of the total wrongness of something I tend to be automatically sure of: everything in my own immediate experience supports my deep belief that I am the absolute centre of the universe; the realest, most vivid and important person in existence. We rarely think about this sort of natural, basic self-centredness because it’s so socially repulsive. But it’s pretty much the same for all of us. It is our default setting, hard-wired into our boards at birth. Think about it: there is no experience you have had that you are not the absolute centre of. The world as you experience it is there in front of YOU or behind YOU, to the left or right of YOU, on YOUR TV or YOUR monitor. And so on. Other people’s thoughts and feelings have to be communicated to you somehow, but your own are so immediate, urgent, real.

Please don’t worry that I’m getting ready to lecture you about compassion or other-directedness or all the so-called virtues. This is not a matter of virtue. It’s a matter of my choosing to do the work of somehow altering or getting free of my natural, hard-wired default setting which is to be deeply and literally self-centered and to see and interpret everything through this lens of self. People who can adjust their natural default setting this way are often described as being “well-adjusted”, which I suggest to you is not an accidental term.

Given the triumphant academic setting here, an obvious question is how much of this work of adjusting our default setting involves actual knowledge or intellect. This question gets very tricky. Probably the most dangerous thing about an academic education–least in my own case–is that it enables my tendency to over-intellectualise stuff, to get lost in abstract argument inside my head, instead of simply paying attention to what is going on right in front of me, paying attention to what is going on inside me.

As I’m sure you guys know by now, it is extremely difficult to stay alert and attentive, instead of getting hypnotised by the constant monologue inside your own head (may be happening right now). Twenty years after my own graduation, I have come gradually to understand that the liberal arts cliché about teaching you how to think is actually shorthand for a much deeper, more serious idea: learning how to think really means learning how to exercise some control over how and what you think. It means being conscious and aware enough to choose what you pay attention to and to choose how you construct meaning from experience. Because if you cannot exercise this kind of choice in adult life, you will be totally hosed. Think of the old cliché about “the mind being an excellent servant but a terrible master.”

This, like many clichés, so lame and unexciting on the surface, actually expresses a great and terrible truth. It is not the least bit coincidental that adults who commit suicide with firearms almost always shoot themselves in: the head. They shoot the terrible master. And the truth is that most of these suicides are actually dead long before they pull the trigger.

And I submit that this is what the real, no bullshit value of your liberal arts education is supposed to be about: how to keep from going through your comfortable, prosperous, respectable adult life dead, unconscious, a slave to your head and to your natural default setting of being uniquely, completely, imperially alone day in and day out. That may sound like hyperbole, or abstract nonsense. Let’s get concrete. The plain fact is that you graduating seniors do not yet have any clue what “day in day out” really means. There happen to be whole, large parts of adult American life that nobody talks about in commencement speeches. One such part involves boredom, routine and petty frustration. The parents and older folks here will know all too well what I’m talking about.

By way of example, let’s say it’s an average adult day, and you get up in the morning, go to your challenging, white-collar, college-graduate job, and you work hard for eight or ten hours, and at the end of the day you’re tired and somewhat stressed and all you want is to go home and have a good supper and maybe unwind for an hour, and then hit the sack early because, of course, you have to get up the next day and do it all again. But then you remember there’s no food at home. You haven’t had time to shop this week because of your challenging job, and so now after work you have to get in your car and drive to the supermarket. It’s the end of the work day and the traffic is apt to be: very bad. So getting to the store takes way longer than it should, and when you finally get there, the supermarket is very crowded, because of course it’s the time of day when all the other people with jobs also try to squeeze in some grocery shopping. And the store is hideously lit and infused with soul-killing muzak or corporate pop and it’s pretty much the last place you want to be but you can’t just get in and quickly out; you have to wander all over the huge, over-lit store’s confusing aisles to find the stuff you want and you have to manoeuvre your junky cart through all these other tired, hurried people with carts (et cetera, et cetera, cutting stuff out because this is a long ceremony) and eventually you get all your supper supplies, except now it turns out there aren’t enough check-out lanes open even though it’s the end-of-the-day rush. So the checkout line is incredibly long, which is stupid and infuriating. But you can’t take your frustration out on the frantic lady working the register, who is overworked at a job whose daily tedium and meaninglessness surpasses the imagination of any of us here at a prestigious college.

But anyway, you finally get to the checkout line’s front, and you pay for your food, and you get told to “Have a nice day” in a voice that is the absolute voice of death. Then you have to take your creepy, flimsy, plastic bags of groceries in your cart with the one crazy wheel that pulls maddeningly to the left, all the way out through the crowded, bumpy, littery parking lot, and then you have to drive all the way home through slow, heavy, SUV-intensive, rush-hour traffic, et cetera et cetera.

Everyone here has done this, of course. But it hasn’t yet been part of you graduates’ actual life routine, day after week after month after year.

But it will be. And many more dreary, annoying, seemingly meaningless routines besides. But that is not the point. The point is that petty, frustrating crap like this is exactly where the work of choosing is gonna come in. Because the traffic jams and crowded aisles and long checkout lines give me time to think, and if I don’t make a conscious decision about how to think and what to pay attention to, I’m gonna be pissed and miserable every time I have to shop. Because my natural default setting is the certainty that situations like this are really all about me. About MY hungriness and MY fatigue and MY desire to just get home, and it’s going to seem for all the world like everybody else is just in my way. And who are all these people in my way? And look at how repulsive most of them are, and how stupid and cow-like and dead-eyed and nonhuman they seem in the checkout line, or at how annoying and rude it is that people are talking loudly on cell phones in the middle of the line. And look at how deeply and personally unfair this is.

Or, of course, if I’m in a more socially conscious liberal arts form of my default setting, I can spend time in the end-of-the-day traffic being disgusted about all the huge, stupid, lane-blocking SUV’s and Hummers and V-12 pickup trucks, burning their wasteful, selfish, 40-gallon tanks of gas, and I can dwell on the fact that the patriotic or religious bumper-stickers always seem to be on the biggest, most disgustingly selfish vehicles, driven by the ugliest [responding here to loud applause] — this is an example of how NOT to think, though — most disgustingly selfish vehicles, driven by the ugliest, most inconsiderate and aggressive drivers. And I can think about how our children’s children will despise us for wasting all the future’s fuel, and probably screwing up the climate, and how spoiled and stupid and selfish and disgusting we all are, and how modern consumer society just sucks, and so forth and so on.

You get the idea.

If I choose to think this way in a store and on the freeway, fine. Lots of us do. Except thinking this way tends to be so easy and automatic that it doesn’t have to be a choice. It is my natural default setting. It’s the automatic way that I experience the boring, frustrating, crowded parts of adult life when I’m operating on the automatic, unconscious belief that I am the centre of the world, and that my immediate needs and feelings are what should determine the world’s priorities.

The thing is that, of course, there are totally different ways to think about these kinds of situations. In this traffic, all these vehicles stopped and idling in my way, it’s not impossible that some of these people in SUV’s have been in horrible auto accidents in the past, and now find driving so terrifying that their therapist has all but ordered them to get a huge, heavy SUV so they can feel safe enough to drive. Or that the Hummer that just cut me off is maybe being driven by a father whose little child is hurt or sick in the seat next to him, and he’s trying to get this kid to the hospital, and he’s in a bigger, more legitimate hurry than I am: it is actually I who am in HIS way.

Or I can choose to force myself to consider the likelihood that everyone else in the supermarket’s checkout line is just as bored and frustrated as I am, and that some of these people probably have harder, more tedious and painful lives than I do.

Again, please don’t think that I’m giving you moral advice, or that I’m saying you are supposed to think this way, or that anyone expects you to just automatically do it. Because it’s hard. It takes will and effort, and if you are like me, some days you won’t be able to do it, or you just flat out won’t want to.

But most days, if you’re aware enough to give yourself a choice, you can choose to look differently at this fat, dead-eyed, over-made-up lady who just screamed at her kid in the checkout line. Maybe she’s not usually like this. Maybe she’s been up three straight nights holding the hand of a husband who is dying of bone cancer. Or maybe this very lady is the low-wage clerk at the motor vehicle department, who just yesterday helped your spouse resolve a horrific, infuriating, red-tape problem through some small act of bureaucratic kindness. Of course, none of this is likely, but it’s also not impossible. It just depends what you want to consider. If you’re automatically sure that you know what reality is, and you are operating on your default setting, then you, like me, probably won’t consider possibilities that aren’t annoying and miserable. But if you really learn how to pay attention, then you will know there are other options. It will actually be within your power to experience a crowded, hot, slow, consumer-hell type situation as not only meaningful, but sacred, on fire with the same force that made the stars: love, fellowship, the mystical oneness of all things deep down.

Not that that mystical stuff is necessarily true. The only thing that’s capital-T True is that you get to decide how you’re gonna try to see it.

This, I submit, is the freedom of a real education, of learning how to be well-adjusted. You get to consciously decide what has meaning and what doesn’t. You get to decide what to worship.

Because here’s something else that’s weird but true: in the day-to-day trenches of adult life, there is actually no such thing as atheism. There is no such thing as not worshipping. Everybody worships. The only choice we get is what to worship. And the compelling reason for maybe choosing some sort of god or spiritual-type thing to worship–be it JC or Allah, be it YHWH or the Wiccan Mother Goddess, or the Four Noble Truths, or some inviolable set of ethical principles–is that pretty much anything else you worship will eat you alive. If you worship money and things, if they are where you tap real meaning in life, then you will never have enough, never feel you have enough. It’s the truth. Worship your body and beauty and sexual allure and you will always feel ugly. And when time and age start showing, you will die a million deaths before they finally grieve you. On one level, we all know this stuff already. It’s been codified as myths, proverbs, clichés, epigrams, parables; the skeleton of every great story. The whole trick is keeping the truth up front in daily consciousness.

Worship power, you will end up feeling weak and afraid, and you will need ever more power over others to numb you to your own fear. Worship your intellect, being seen as smart, you will end up feeling stupid, a fraud, always on the verge of being found out. But the insidious thing about these forms of worship is not that they’re evil or sinful, it’s that they’re unconscious. They are default settings.

They’re the kind of worship you just gradually slip into, day after day, getting more and more selective about what you see and how you measure value without ever being fully aware that that’s what you’re doing.

And the so-called real world will not discourage you from operating on your default settings, because the so-called real world of men and money and power hums merrily along in a pool of fear and anger and frustration and craving and worship of self. Our own present culture has harnessed these forces in ways that have yielded extraordinary wealth and comfort and personal freedom. The freedom all to be lords of our tiny skull-sized kingdoms, alone at the centre of all creation. This kind of freedom has much to recommend it. But of course there are all different kinds of freedom, and the kind that is most precious you will not hear much talk about much in the great outside world of wanting and achieving…. The really important kind of freedom involves attention and awareness and discipline, and being able truly to care about other people and to sacrifice for them over and over in myriad petty, unsexy ways every day.

That is real freedom. That is being educated, and understanding how to think. The alternative is unconsciousness, the default setting, the rat race, the constant gnawing sense of having had, and lost, some infinite thing.

I know that this stuff probably doesn’t sound fun and breezy or grandly inspirational the way a commencement speech is supposed to sound. What it is, as far as I can see, is the capital-T Truth, with a whole lot of rhetorical niceties stripped away. You are, of course, free to think of it whatever you wish. But please don’t just dismiss it as just some finger-wagging Dr Laura sermon. None of this stuff is really about morality or religion or dogma or big fancy questions of life after death.

The capital-T Truth is about life BEFORE death.

It is about the real value of a real education, which has almost nothing to do with knowledge, and everything to do with simple awareness; awareness of what is so real and essential, so hidden in plain sight all around us, all the time, that we have to keep reminding ourselves over and over:

“This is water.”

“This is water.”

It is unimaginably hard to do this, to stay conscious and alive in the adult world day in and day out. Which means yet another grand cliché turns out to be true: your education really IS the job of a lifetime. And it commences: now.

I wish you way more than luck.

A SUMMARY: discipline and control in modern society

This spring we will read One Flew over the Cuckoo’s Nest by Ken Kesey, but we also read Jia Tolentino’s article ”The I in the Internet”.

These two texts seem to have nothing to do with one another, but actually, they share the same preoccupation: social control of the individual and fiction’s influence on the world of the living.

In Cuckoo’s Nest  we find a story of how a mental hospital works like a machine to discipline and control ”insanity”, craziness. In the story, patients are monitored, shamed, dominated, and even physically abused. But most of them don’t strike us as insane or psychotic, but rather as quirky, or weird.

Doctors and nurses dominate the inmates by, for instance, controlling what is said and how it is interpreted, and even through (mock) democracy the patients are brought to submission, brought to conform to what is considered ”normal” by those who are in charge. The nurses and doctors have the power to define who is, and who isn’t normal. Inmates are forced to confess to inner secrets and are shamed for them, and the significance of their confessions belong to those in power, not to those who uttered them. This is an example of how modern power, in a sense, controls language and meaning.

Furthermore, the book gives us a story which uses fiction as a reference, metaphor, and comparison . Ultimately the use of fictional references, clichés, and stereotypes becomes a pattern hard not to notice in the book. Characters are a bit likecardboard stereotypes: drunk, fighting Irishmen, stupid black men, evil – or sexually repressed women with a need for power over men. The stereotypes, the clichés, and the world of fiction become visible to us, and we realize that although these conventions are wrong and racist, or misogynistic they still influence this world, since it shapes our perception of the world.

In ”The I of the Internet”, we are shown how social media relies heavily on photoshopped photos, photos of ideal brunches, and perfect settings. This creates pressure to live up to ideals that aren’t real, but fiction.

We are also shaped by the selection of news, the pages that Google prioritizes. Try to find out how many people got killed in Iraq due to sanctions in the 1990s, for instance. (I tried, but did not succeed). And try to find out how many died in the Armenian genocide, early 1900s. How come you can find out about something that happened 120 years ago, but not about something that happened 20 years ago? Is the facts filtered out? Are there forces that control what is said and what it means in society today?

Online we are also disciplined by the likes and thumbs up of the crowd, or shamed, or met by hate from trolls. We even have to self-monitor and keep a steady eye on what we say and write on the Internet, as things once published can stay forever, affecting our careers, our dating, etc.

There is at the same time a strong pressure to show yourself on the internet. To be visible, or even hyper-visible. Constantly posting on Twitter and Instagram. Constantly seen and judged. Disciplined. We have a freedom to express ourselves but we are aware of the pressure of our times, and it is difficult to not fall in line.

Some scholars nowadays talk about a new kind of ”cyberculture” and ”the global standardization of thought”, of how we are disciplined to think the same way, (the normal way). They speak of a society much like the one in Cuckoo’s Nest.

TASK

  1. Try to find out how many people got killed in Iraq due to sanctions in the 1990s, for instance. (I tried, but did not succeed). And try to find out how many died in the Armenian genocide, early 1900s. How come you can find out about something that happened 120 years ago, but not about something that happened 20 years ago, do you think?

2. In what sense do we live in a society controlled by what others expect and run by people who decide what is right and what is wrong?

Minimum requirement 10 sentences or half a page,

Språklära 1:B

Delar ur kunskapskravet för betyget A

Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken.

Eleven kan utförligt och nyanserat redogöra för några aspekter av språksituationen i Sverige och övriga Norden.

Nu ska vi studera ”Svenska språkets uppbyggnad, dvs. hur ord, fraser och satser är uppbyggda samt hur de samspelar i grammatiken”.

Språket bygger på olika typer av yttranden. Dessa grupper av ljud bildar ord. (För en repetition av ordklasserna läs här.  Dessa ord har en betydelse och ett syfte. Alla fullständiga yttranden som har innebörd blir meningar. Sådana yttranden eller meningar kallas ibland för makrosyntagm. Det är meningar som allt från ”Hej!” till ”Det här är inte de robotar ni letar efter”.

Ett syntagm är, helt enkelt, element (ord) som hänger ihop med syntaktiska regler (en eller flera) som har mening både var för sig och tillsammans. Ett makrosyntagm är ett avslutat sammanhängande större element, en fras eller en sats. Ett makrosyntagm är en fullständig mening.

Det här är t.ex. en makrosyntagm: ”Bollen är rund.” (Detta är en fullständig mening).
Det här är det inte: ”Apa sylt hoppas New York.” (Detta är en eller flera meningsfragment, eller fragment, eller anakolut).

Meningar och satser

En mening består oftast av en enkel huvudsats, ibland består den av en huvudsats och en eller flera bisatser.

Satser blir viktiga när vi skriver eftersom satserna som regel skiljs åt med kommatecken.

Det här är en huvudsats: ”Bollen är rund.” Det här är två huvudsatser: ”Bollen är rund och den är bra.”Båda exemplen är fullständiga meningar.

Det här är bisatser: ”för att den ska rulla bra”, ”eftersom den är nypumpad”. Båda är fragment eller ofullständiga och kan inte utgöra en mening.

Här kombineras huvudsatser och bisatser: ”Bollen är rund, för att den ska rulla bra.” ”Den är bra eftersom den är nypumpad.

Bisatser kan avsluta meningar, inleda meningar och vara inskjutna mitt i meningen. Inskutna bisatser kallas inskott.

När Caesar [INTE] tog makten i Rom så fruktade [INTE] många av hans gamla fiender för sina liv.”

”Det här är [INTE] robotarna som ni  [INTE] letar efter”

”Huset, som de  [INTE] köpte, låg  [INTE] i Norrköping”

BIFF-regeln

Regelns namn är en förkortning som kan uttydas så här: ”I Bisats kommer Inte Före det Finita verbet” och är således en regel som kan användas för att urskilja bisatser från huvudsatser i en mening. Det kan underlätta ifall man vill stoppa in ett kommatecken i en lång mening.

Uppgifter

1. Ge exempel på ord i varje ordklass. Förklara hur man vet att ett ord tillhör en viss ordklass.

2. Läs igenom listan på satsdelar. Gör sedan Självtest satsdelar

3. Detta övningsprov speglar provet bra

Bisatsinledare

  • så Olle skämtade, så alla skrattade.
  • att han ville gärna, att vi skulle hälsa på.
  • så att Hon frös så att hon skakade.
  • för att Stina gick till stranden för att bada.
  • medan Medan Karl skalade potatis, dukade jag. Sture åkte till Göteborg, medan Berit väntade i Stockholm.
  • då Jag kom hem, då programmet började. Nils gav mig en fin present, då jag fyllde år.
  • fastän bilen startade, fastän det var så kallt.
  • därför att Vi gick hem, därför att festen var tråkig.
  • om jag kommer, om du lovar att vara snäll.
  • ifall du ger mig pengar, kan jag handla.
  • under det att Anna var flitig, under det att Lisa var lat.
  • när han kom hem, var det kallt i huset.
  • innan Berit anlände från Stockholm, innan det blev mörkt.
  • eftersom Eftersom Sture var i Spanien, höll vi festen själva.
  • emedan Jag tog bussen till jobbet, emedan det regnade.
  • sedan Sedan Berit hade åkt, körde jag in till stan för att handla. Ivar tvättade bilen, sedan barnen hade gått till skolan.
  • som Sven kör som en galning. Hon är dubbelt så gammal som lillan. Karl jobbar som lärare.
  • såsom Sven kör såsom en galning. Karl jobbar såsom lärare.
  • som (tillsammans med ordet ”just”) Just som Bertil gick in i affären, ropade Ulla högt.

Kunskapsbedömning

Vad ska du kunna redogöra för på provet när det gäller språksituationen och språkets byggnad :

  • Hur och varför är de nordiska språken besläktade? (Ge exempel på språkliga likheter och redogöra för den historiska bakgrunden i korta drag).
  • Vad medför det för de nordiska länderna att de har så starka språkliga band?
  • Vilket är motivet för språklagen? Vad är vinsterna/riskerna med en språklag? (Vi tittar lite propositionen)
  • Kunna identifiera ordklasserna, några satsdelar och skilja på olika fraser utifrån givna exempel. Kunna förklara hur man avgör vad en huvudsats är och en bisats är och satsadverbialets position, exempelvis.
  • Språket är en bild av kulturen säger vissa forskare. Vad säger de (språkliga idéer och begrepp som kommit till uttryck i skandinaviska berättelser om skandinavisk kultur? Finns det problem med dessa begrepp och idéer?
  • Beskriv språksituationen i norden utifrån några likheter och skillnader språkligt, litterärt och kulturellt.

Språklära 1:A

Uppvärmning

  • Hur lärde du dig ditt språk?
  • Hur lär sig ett barn att tala?
  • Vad har ni lagt märke till kring hur barn talar i jämförelse med vuxna?
  • Är det lätt eller svårt att lära sig ett nytt språk?

Film

Vad lärde du dig om hur människor lär sig språk? Förklara med en eller ett par meningar!

Om fraser

Enligt kursplanen ska ni också få reda på lite om det som kallas för fraser inom språkvetenskapen.

Fraserna är ett sätt att betrakta och systematisera språket, precis som ordklasserna och satsläran som vi pratat om och som ni känner igen.

Fraser är ett omfattande och rätt snårigt forskningsfält. Det blir fort många begrepp och mycket fokus på vilken typ av fras ett visst ord i en mening hör till. Vi ska försöka begränsa oss till det allra mest grundläggande begreppen. Vi tittar lite närmre på nominalfrasen och verbfrasen. De utgör på ett sätt kärnan.

Det är förstås roligt att analysera och systematisera, men ordklasserna och satsläran räcker rätt långt, kan man tycka.

Men fraser har blivit viktiga inom forskning i gränslandet mellan språklära och neurologi! Mer om det strax.

De två typer av fraser man oftast talar om är:

  • Nominalfrasen (som i många språk inleder en mening)
  • Verbfrasen (som uttrycker meningens handling)

De tre gröna stigarna

Nominalfras (NP)

kommer att leda till 

Verbalfras (VP)

de sälla jaktmarkernas stora vidder.

Nominalfras (NP)

Vi ska inte gå längre än så här. Vi konstaterar att flera europeiska språk har en grundläggande språklig struktur för meningar som ser ut nåt i stil med:

NP VP NP eller SVO (subjekt verb objekt)

Hursomhelst så har forskningen om fraser varit ett inslag i forskaren Noam Chomskys teorier.

Det viktigaste bidraget i hans språkforskning handlar om att han lyckas visa att en ”språkmaskin” finns med i hjärnan från födseln. Barnet kan med väldigt lite stimulans snappa upp grammatiska regler (som frasregler) oerhört fort och därmed utveckla ett fungerande språk.
Chomskys teori ersatt därmed den ”tabula rasa”-teori som andra varit inne på före honom, framförallt behaviouristen B. F. Skinner. Noam Chomsky brukar anges som den mest citerade forskaren i historien, vilket säger något om hans och hans idéers betydelse.

Uppgift

– Hitta nominalfras i nedanstående exempel:

Han heter Niklas.

Det där är Kalles bil.

Den där lille pojken är duktig

Den lille pojken med mössan är slarvig.

Den lilla flickans mormor bodde i ett hus i skogen.

– Hitta verbfrasen i nedanstående exempel:

Zora springer fort.

Brevbäraren lämnade brevet.

Du måste kunna hitta plånboken.

Hundarna har ätit nu.

Olle kom springande.

Grenen har brutits av

När det blåste, så bröts grenen av.

Du måste tvätta dig.

Tvättade du dig ordentligt om händerna?

Du som också vill kunna förklara vad ett huvudord och en bestämning är och lära känna resten av fraserna i frasläran ser den här filmen:

Kafka – Amerika

Eldaren
När den sjuttonårige Karl Rossmann, som sänts till Amerika av sina stackars föräldrar sedan en tjänsteflicka förfört och fått ett barn med honom, kom in i New Yorks hamn ombord på fartyget som redan saktat farten, såg han hur statyn av frihetsgudinnan, som han redan siktat på långt håll, plötsligt framträdde såsom i starkare solljus. Hon tycktes just ha höjt armen med svärdet och det blåste friska vindar runt hennes gestalt.


Så hög! sa han för sig själv, och eftersom han inte alls tänkte på att han skulle gå i land blev han så småningom trängd ända ut mot relingen av den ständigt växande skaran av bärare som strömmade förbi.

En ung man, som han blivit flyktigt bekant med under resan, sa när han passerade:
– Jaså, ni vill inte gå i land än?
– Jovisst, jag är faktiskt på väg, sa Karl med ett skratt, och eftersom han var en stark pojke slängde han hurtigt upp resväskan på axeln. Men när han kastade en blick på medpassageraren, som lätt svängande med sin käpp avlägsnade sig tillsammans med de andra, märkte han att han glömt sitt paraply nere i hytten. Han bad i all hast den unge mannen, som inte verkade bli särskilt förtjust, att göra honom tjänsten att vänta en stund vid hans väska, och för att lätt kunna hitta tillbaka orienterade han sig snabbt och skyndade iväg.

Under däck fann han till sin besvikelse att en korridor, som skulle ha gjort hans väg betydligt kortare, för första gången var avspärrad, vilket antagligen hängde ihop med att passagerarna skulle gå i land; i stället måste han nu mödosamt leta sig fram genom en massa små rum, gå nerför den ena trappan efter den andra, genom korridorer som ideligen böjde av, genom ett tomt rum där ett skrivbord stod övergivet, tills han fullständigt villat bort sig.

Frågor

  1. Hur ser frihetsgudinnan ut i Kafkas bok Amerika? Hur tolkar du det?
  2. Vilken är känslan i denna första sida? Särskilt de sista meningarna på första sidan.

1794

Först såg jag ingenting. Sedan framträdde glittrande ögon i hundratal, vända mot oss. Jag vet inte vad Johan Axels varningar hade skapat för förväntningar, men aldrig kunde jag ha anat att det var helvetet självt som fraktats över havet.

De låg alla ner, nakna i långa rader, kedjade till varandra. Mellan raderna låg än fler, placerade i vinkel för att utnyttja varje tum som brädorna kunde erbjuda. Män, kvinnor och barn, instuvade på en yta med bara en meter i höjd. De låg i sitt eget träck, i avföring och blodiga spyor och floder av piss som
vispades av och an med vågorna. Bland dem låg några döda, vända på mage med ansiktena nedåt i sörjan. Surret av flugor var så högt att deras jämrande röster knappt gick att urskilja, men rasslet av de länkar som fjättrade var och en av dem till sina grannar förnam jag tydligt. Och deras blickar ska jag aldrig glömma, dels de som var fulla av ett mordiskt raseri och som vittnade om varje

slag och varje förnedring för vilken de utsatts, dels och långt värre de som lika tomma och uttryckslösa som boskaps, döda inombords redan. Under det första däcket fanns ännu ett, likadant. Därefter ännu ett, och till. Längre ner kom vi aldrig. Ur det lägsta djupet, dit träcken och uppkastningarna alla måste rinna, steg jämrande röster på främmande spra ”Varje vuxen neger”, sa matrosen medan jag knäsvag klamrade mig fast vid en
hängande tamp, ”tar upp sex gånger en och en halv fot, kvinnorna något mindre, barnen fem gånger en fot. På så vis lastar vi närapå femhundra Deras egna fränder säljer dem till oss för glaskulor.” Jag vände i panik och
stapplade upp på däck, där Jones skrattade gott åt min bleka uppsyn. Johan Axel följde efter mig, och kapten vände sig snart till honom på nytt. ”Nå? Fär kursen och vad tror ni om priserna?” Johan Axel uppgav siffror, och Jons läppar rörde sig tyst medan han adderade i huvudet för att slutligen spricka
upp i ett belåtet grin. I mitt huvud snurrade tankarna, tills jag inte kunde behärska mig längre och sprang till relingen, där mina uppkastningar missade vår transport med en hårsmån. Johan Axel ursäktade mig. ”Min kusin har legat i frossa och är ännu inte vid sin fulla vigör.”

På vägen tillbaka lade han sin arm om mig där jag satt och skakade i solgasset. ”Du klarade dig bättre än jag, Erik. Första gången jag såg det förlorade jag medvetandet, och Bagge var snabb att härleda det till solsting
Han drog ett djupt andetag ur den friska brisen. ”Detta är Barthélemys hemlighet, Antillernas största slavmarknad ligger på svenska mark.

Frågor

På vilket sätt var slav-, bomull- och sockerhandeln en förutsättning för industrialismen?

Hur märks det i Sverige att vi spelat en roll i slavhandel och kolonialism?

Industrialism – alienering, migration, nostalgi

Industrialism

Farlig arbetsmiljö

Moderniteten innebär som jag nämnt att det mänskliga samhället kraftigt transformeras. Människor slutar vara jordbrukare och blir industriarbetare. 1850- och 60-talet var också kallt med missväxt och tilltagande svält i Sverige.

Alienering och exploatering

Exploatering

En jordbrukare odlar marken och sköter djuren för att själva äta och överleva. Hen bor, lever och arbetar på en plats. Varför man sår till våren eller mjölkar kon är inte frågor som behöver ställas. I industrierna drar man i en spak så kommer det ut en sula till en sko eller en skruv ur maskinen. Man bor i arbetarlängor, trångt med andra arbetare. Varför man lever och arbetar som man gör kan man inte förstå. Man blir alienerad. Det vill säga – förstår inte varför. Man känner sig främmande för sitt eget liv. Man förlorar sin värdighet i ett system där man bara är en kugge i en maskin. Lönerna är också låga. Ägarna blir rika. Arbetarna fattiga. Man utnyttjas. Man exploateras.

Migration

Ni såg villkoren i Sverige i filmen om Ormens väg på hälleberget. Thea tappar tänderna när hon är 36. Det är därför som tusentals lämnar Sverige för Förenta staterna.

Nostalgi

Fattigåren, att människor flyr landet och en ökad nationalism i hela världen leder till ökad nationalism i Sverige. När man inte mår bra blir man nostalgisk. Man drömmer ihop en ädlare tid. Medeltid, vikingar och gamla traditioner blir viktigt.

Nostalgi är en reaktion på en oroande samtid.

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Riddaren_och_jungfrun