Eldaren
När den sjuttonårige Karl Rossmann, som sänts till Amerika av sina stackars föräldrar sedan en tjänsteflicka förfört och fått ett barn med honom, kom in i New Yorks hamn ombord på fartyget som redan saktat farten, såg han hur statyn av frihetsgudinnan, som han redan siktat på långt håll, plötsligt framträdde såsom i starkare solljus. Hon tycktes just ha höjt armen med svärdet och det blåste friska vindar runt hennes gestalt.
Så hög! sa han för sig själv, och eftersom han inte alls tänkte på att han skulle gå i land blev han så småningom trängd ända ut mot relingen av den ständigt växande skaran av bärare som strömmade förbi.
En ung man, som han blivit flyktigt bekant med under resan, sa när han passerade:
– Jaså, ni vill inte gå i land än?
– Jovisst, jag är faktiskt på väg, sa Karl med ett skratt, och eftersom han var en stark pojke slängde han hurtigt upp resväskan på axeln. Men när han kastade en blick på medpassageraren, som lätt svängande med sin käpp avlägsnade sig tillsammans med de andra, märkte han att han glömt sitt paraply nere i hytten. Han bad i all hast den unge mannen, som inte verkade bli särskilt förtjust, att göra honom tjänsten att vänta en stund vid hans väska, och för att lätt kunna hitta tillbaka orienterade han sig snabbt och skyndade iväg.
Under däck fann han till sin besvikelse att en korridor, som skulle ha gjort hans väg betydligt kortare, för första gången var avspärrad, vilket antagligen hängde ihop med att passagerarna skulle gå i land; i stället måste han nu mödosamt leta sig fram genom en massa små rum, gå nerför den ena trappan efter den andra, genom korridorer som ideligen böjde av, genom ett tomt rum där ett skrivbord stod övergivet, tills han fullständigt villat bort sig.
Frågor
- Hur ser frihetsgudinnan ut i Kafkas bok Amerika? Hur tolkar du det?
- Vilken är känslan i denna första sida? Särskilt de sista meningarna på första sidan.
magisterwernegren 