Hur kan min skriftliga framställning bli bättre?
- Styckeindela. Följ de principer som finns för styckeindelning.
- Särskriv inte. Det heter svensklärare inte ”svenska lärare”, det skulle då vara i bemärkelsen inte min ”amerikanska lärare”.
Skrivregler vi behöver komma ihåg.
Övning
Gör följande övning. Posta ditt förslag till styckeindelning. Här finns originalet och den styckeindelning som författaren valde.
Öva de och dem. Efter övningen. Fundera på hur du skulle förklara hur de och dem ska användas. Skriv ner den förklaringen. Posta som kommentar.
Vilka särskrivningar gör du? Kolla listan nedan. Posta din favoritsärskrivning.
Morgon rockar 300 kr
Vi har sprätt ägg
Skum tomte 3 kr
Vi har kul glass!
Gift orm säljes
På restaurangen:
Är du en paj älskare? Då är detta stället för dig.
Grillad kyckling lever med kul potatis
Ät pinnar
Herr toalett
Rök fritt!
Skum Permanent 395:-
Jag är en mörk hårig sjuk sköterska.
Jag är inte rädd att visa fram fötterna!
Jag skriver just nu på min doktors avhandling
Jag har bra grund men ingen vidare utbildning.
Yrkesgrupper
Nacka naprapaterna
Sjuk gymnast
Vår kassa personal
Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare.
Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare.
Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen.
Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet. Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet.
Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning.
Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister. Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början.
I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart.
Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.
GillaGilla
Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare.
Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare.
Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen.
Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor.
Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet. Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad.
Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt.
Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister.
Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets kommersiella potential.
Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst.
Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart.
Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.
GillaGilla
Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna
Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare. Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen.
Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.
Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning.
Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister. Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början.
I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart.
Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.
GillaGilla
Problemet med det nya lagförslaget mot fildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare.
Ingen vinner på den jakten i längden.
Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare.
Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.
Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister.
Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst.
Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart.
Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.
GillaGilla
Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna
Problemet med det nya lagförslaget mot fildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare.
Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor.
Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet. Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad.
Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt.
Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister. Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet?
Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets kommersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början.
I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart.
Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.
GillaGilla
De i svenska är samma sak som ”The” och ”They” i engelska.
Dem är samma sak som ”Them” i engelska.
GillaGilla
Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare. Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen.
Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.
Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet.
Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister. Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet?
Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst.
Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar
GillaGilla
Man kan jämföra med engelska då ”Them” är ”dem”. ”They” och ”The” alltså ”De” på svenska.
GillaGilla
Några sär skrivningar 😉
1. Gå alltid lätt packad i fjällen
2. skum tomte
3. tänd sticka
4. ring munk
5. stek panna
6. skjut dörr
8. våran kassa personal
9. halv bror
10. rök fritt
GillaGilla
Skum kanin
Sur strömming
GillaGilla
Näsdukar
Snor billigt
GillaGilla
”Skickar fel rapport”
GillaGilla
Stekt kyckling lever!
GillaGilla
rök fritt
GillaGilla
In 1954, computer scientist and brilliant mathematician Alan Turing died after biting into an apple laced with cyanide—a real-life version of Snow White and the poison apple.
They found half eaten apple by his bedside. Two decades later few guys making personal computers in a garage. They had a name for their product and were now in need of a logo. The men were aware of Turing’s contributions to computers and coding, and maybe wanted to honor him and maybe that how apple got their iconic logo.
GillaGilla
Budskapet med denna berättelsen är att du kommer bli bortglömd tillslut, vare sig du vill eller ej.
Några svåra ord: Kusken, behorsamt, obuda, veke, reformerta, och träkor.
Vi såg när pappret låg på marken där ute, i rengnet. Bläcket blöder ut ur pappret och pappret förblir dyngsurt och helt vitt.
GillaGilla