1794

Först såg jag ingenting. Sedan framträdde glittrande ögon i hundratal, vända mot oss. Jag vet inte vad Johan Axels varningar hade skapat för förväntningar, men aldrig kunde jag ha anat att det var helvetet självt som fraktats över havet.

De låg alla ner, nakna i långa rader, kedjade till varandra. Mellan raderna låg än fler, placerade i vinkel för att utnyttja varje tum som brädorna kunde erbjuda. Män, kvinnor och barn, instuvade på en yta med bara en meter i höjd. De låg i sitt eget träck, i avföring och blodiga spyor och floder av piss som
vispades av och an med vågorna. Bland dem låg några döda, vända på mage med ansiktena nedåt i sörjan. Surret av flugor var så högt att deras jämrande röster knappt gick att urskilja, men rasslet av de länkar som fjättrade var och en av dem till sina grannar förnam jag tydligt. Och deras blickar ska jag aldrig glömma, dels de som var fulla av ett mordiskt raseri och som vittnade om varje

slag och varje förnedring för vilken de utsatts, dels och långt värre de som lika tomma och uttryckslösa som boskaps, döda inombords redan. Under det första däcket fanns ännu ett, likadant. Därefter ännu ett, och till. Längre ner kom vi aldrig. Ur det lägsta djupet, dit träcken och uppkastningarna alla måste rinna, steg jämrande röster på främmande spra ”Varje vuxen neger”, sa matrosen medan jag knäsvag klamrade mig fast vid en
hängande tamp, ”tar upp sex gånger en och en halv fot, kvinnorna något mindre, barnen fem gånger en fot. På så vis lastar vi närapå femhundra Deras egna fränder säljer dem till oss för glaskulor.” Jag vände i panik och
stapplade upp på däck, där Jones skrattade gott åt min bleka uppsyn. Johan Axel följde efter mig, och kapten vände sig snart till honom på nytt. ”Nå? Fär kursen och vad tror ni om priserna?” Johan Axel uppgav siffror, och Jons läppar rörde sig tyst medan han adderade i huvudet för att slutligen spricka
upp i ett belåtet grin. I mitt huvud snurrade tankarna, tills jag inte kunde behärska mig längre och sprang till relingen, där mina uppkastningar missade vår transport med en hårsmån. Johan Axel ursäktade mig. ”Min kusin har legat i frossa och är ännu inte vid sin fulla vigör.”

På vägen tillbaka lade han sin arm om mig där jag satt och skakade i solgasset. ”Du klarade dig bättre än jag, Erik. Första gången jag såg det förlorade jag medvetandet, och Bagge var snabb att härleda det till solsting
Han drog ett djupt andetag ur den friska brisen. ”Detta är Barthélemys hemlighet, Antillernas största slavmarknad ligger på svenska mark.

Frågor

På vilket sätt var slav-, bomull- och sockerhandeln en förutsättning för industrialismen?

Hur märks det i Sverige att vi spelat en roll i slavhandel och kolonialism?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: