Berättelser om örfilen

Vincent

Gunnar Hamundsson, gift till Hellgard, dotter till den store mäktige Hans Vekling från Småland. Gunnars far var den kände Hamund som förlorade örat i slaget om Tyson, sydväst om Kalmar några år innan Gunnar föddes. 

En tidig morgon klev Hellgard upp och gick ut till gården. Gunnar sov fortfarande djupt och hon gillade den fridfulla stämningen på morgonkvisten. Huset var i skugga, i en kvardröjande gryning. Hellgards jobb var att upprätthålla gården och se till att trälarna sattes i arbete. Hellgard begav sig mot ladan där trälarna sov om natten. Hon låste upp och öppnade ladugårdsdörren. Ladugården var tom och öde. Inga trälar i syne. 

Vid kvällsmaten frågar Gunnar om dagens sysslor blivit utförda. Hellgard svarade med “Trälarna har bytt arbete. Kanske kommer de tillbaka”. 

“Du har brustit tillsyn och låtit dem fly, vem ska nu utföra deras sysslor?” utbrast Gunnar ilsket. 

“Du kan utföra dessa sysslor då du aldrig gör något på gården!” svarade Hellgard. 

Gunnar reser sig hastigt och utdelar ett slag med öppen hand mot Hellgards ansikte.  

Kinden svider och Hellgard kvider, 

kvinna utbrast vrede inombords, 

som helvetet utan att gråta, 

då hon inte vet, 

hellre va stolt. 

Joseph

Hallgerd örfil (inte rubriken) 

”Gunnar, son till Ulf Jomarsson” säger en man bugande till Jarl Vigot. ”Helgas son, du skall tjäna mig väl” svarar Jarlen. Vigot och Gunnars mamma hade en okänd relation i deras unga tider men det hade Gunnar ingen aning om. Gunnar var bunden till Hallgerd, dotter till Hoskuld Dala-Kollsson som var Hövding i Laxdalen. 

Gunnar och Hallgerd bodde på en mindre by i Sigtuna nämnd Odeila vars namn kommer från den stormäktige Ragnars maka. Livet var som det alltid varit, Gunnar plundrade och spelade med sitt liv medan Hallgerd omhändertog deras gemensamma pojk Stubb och hushållet. Käk på bordet var ett krav för Gunnar, en mage proppar inte sig själv. Under middagen talade Gunnar till sin hustru och son om uppkommande plundringen som ankom följande dagen. Familjen Jomarsson gjorde ritualen kallad blot och offrade dess blod till krigsguden Odin i utbyte för att väder och tur ska stå vid Gunnars sida under striden. 

Gunnar far iväg till strid och Hallgerd fick sällskap från ett oväntat besök av Jarl Vigot. Vigot led av en knäskada från gårdagens träning och hans blod kokade än. Jarlen tilläts inte att följa med och på grund av det sökte han efter något och därför befann han sig hos Hallgerd. Stubb tvingades leka med de andra barnen ute utan en idé av vad som skulle hända. ”Hungern min är ditt ärende för dagen att tillfredsställa” yttrade Vigot. 

Tobias

Kraftlöst dök Gunnar upp i hemmet och Hallgerd låg sovande på matbordet. Smulor av bröd och sopprester låg kvar och hela Gunnars kropp vibrerade driven av ilska. Hade ingen mat lämnats kvar för Gunnar? Hallgerd väcktes av Gunnars fotsteg och skickligt ställde hon sig upp och försökte tala ut. Gunnar gick från en skakande näve till en öppnad handflata och den lyftes upp bakom huvudet av honom. Inom ett ögonblick hade handflatan till Gunnar gjort kontakt med sin fruga. Ljudet av örfilen hördes av hela byn och en tystnad tog plats. Hallgerd sprang ut ur huset och skrek ut ”Vid Tors vrede skall detta icke lämna min hågkomst”. 

Gunnars hämnd 

Gunnar hette en man vars fru hette Hallgerd. Torleif hette hans far. Han var son till Balder Svartöga som blev nedkastad i avgrunden. Hans mor hette Agnhild, dotter till Aslög som var drottning över en liten stad i norr. Aslög var kusin med Ragnar som sägs ha dräpt tusen män. 

Gunnar och Hallgerd var lite festliga av sig och gillade att samlas på stan för att dricka lite när de hade tid, särskilt när de hade något att fira, och var på gott humör. En tisdagskväll på sensommaren gjorde de sig i ordning för att gå ut och träffa sina vänner när det helt plötsligt bankade på dörren. 

-Är det någon hemma? frågade gästen. 

-Nej, det är hunden som talar, svarade Gunnar. Det blev tyst. Efter en kort stund bröts tystnaden av Gunnar. 

-Vem är det som stör så sent på en tisdag eftermiddag? frågade Gunnar. 

-Kom och öppna så får du se! sa gästen med vad lät som ett leende på läpparna.  

Gunnar öppnade dörren och där stod ingen mindre än hans bror Torvald. Gunnar bjöd in honom medan de väntade på Hallgerd och cirka en halvtimme senare gick dem.  

    När de kommit ner till stan och träffat sina vänner så tog det inte lång tid innan första ölen var svept. Cirka en timme in i festen hade Gunnar druckit tre fullstora glas medan Hallgerd var inne på sitt sjätte. 

-Ta det lugnt med ölen, du vet hur du blir när du dricker för mycket, sa Gunnar varnande till Hallgerd som inte såg ut att sluta dricka för en sekund.  

-Sluta hålla på och tro att du kan bestämma över allt jag gör, svarade Hallgerd sluddrigt men med en sur ton.  

-Det handlar om att jag bryr mig om dig, fortsatte Gunnar. 

-Det kanske du ska sluta med då, avslutade Hallgerd konversationen med innan hon  

gick iväg. Kvällen fortsatte utan att något annat särskilt hände. Gunnar, Torvald och deras vänner pratade, dansade, åt och framförallt drack en hel del och innan de visste ordet av det var solen på väg upp igen. Många började lämnade och även Gunnar skulle göra det men innan det behövde torvald gå på toa. Ungefär fem minuter senare hittade Gunnar Hallgerd. Hon hånglade med Torvald och Gunnar blev rosenrasande.  

– Vad i helsike håller ni på med! skrek Gunnar. 

– Hon tvingade mig, hon sa att hon skulle skära av ett av mina fingrar om jag sa emot, sa Torvald i en ledsen ton.  

-Är du helt från vettet kvinna, var det sista Hallgerd hörde innan Gunnar gav henne en örfil. Efter det vände Gunnar hem och syntes inte utanför sitt hus på flera dagar. 

Benjamin

Gunnar hette beundraren av Tyra dotter till Ingemar. Gunnar var son till Helge sne
tå och Helga en tand. Helge var son till Holger som blev dräpt under slaget över “
ef þú ert að lesa þetta ertu hálfviti ” och han var son till halger som var syster till
Holger vilket var stelt till en början men blev rätt trevligt.
Gunnar var storväxt och stark, han hade mer hår på bröstet än fåren dem slaktade
till middag. Han hade en stark röst som kunde höras genom landet om han så
ville.
Det var en fredag kväll och Gunnar och hans fränder var ute som vanligt.
Vartannat vatten var ett skämt för dem och de drack mjöd som om det vore deras
sista dag på jorden. Allt dem gjorde den kvällen skulle dem förmodligen ångra
dagen efter. Gunnar hör hur hans kusin Gilbert skriker från backen bakom gården
och kollar i förvåning på Gilbert som står högst upp på backen med ett får.
Gilberts plan var då att rida på fåret ner för backen och sedan upp på hustaket
som då skulle vara som en form av ramp. Då han inte hade tagit med logiskt
tänkande i planen ledde de till att han föll av fåret i mitten av backen så att han
rullar in genom väggen till Gunnars hus där hans fru ligger och sover.
”GUNNAR!” ekar genom hela byn och Gunnar vinglar till huset med ett gömt
leende i läpparna.
Inne hos Gunnar var det svårt att urskilja vad som sades, det var mest skrik och
arga läten. Gunnar som då har ett dåligt temperament och inte tar kritik så bra
använder sig av en kvick och effektiv manöver för att få tyst på kvinnan. Han ger
henne en örfil som då lyckades med att skapa tystnad men det hjälpte inte honom
att må bättre.
-”Så där talar du inte med mig kvinna!” utropar Gunnar med handen uppe igen för
att visa att han är villig att göra det igen.
-”Ut nu ur mitt hus, så kan du lära dig att visa respekt mot mig.”
Tyra gick ut med glimten i ögat då hon visste att någon gång kommer hon få sin
hämnd.