Modernisten Willy Kyrklund

Kyrklunds skönlitterära författarskap var starkt influerad av modernismen; tidiga noveller (han har specialiserat sig på verk av det kortare slaget) påminner ytligt betraktade om surrealistiska uttryckssätt, där den berättande strukturen beslöjas av en till synes brokig symbolik som bidrar till att förmedla en blandning av bitter ironi, försoning och främlingskap. Dessa är kännetecknande för författarskapet, dess vardagliga absurditet påminner i viss mån om Torgny Lindgren. Till skillnad från surrealismen är dock Kyrklund strängt medveten och genomtänkt.

Ett återkommande tema är meningslöshet och vanmakt, där det onda och det goda möts i en ogripbar och stundom avsiktligt oförståelig gråskala. Människans synd är inte medfödd; hon har inget val, och synden blir oundviklig. Ofta går hon som en storögd främling mot sin nalkande onda handling, oförstående och oförmögen att bli något annat än Kain eller att handla annorlunda.

Kyrklund lyckades emellertid teckna sina ofullkomliga eller misslyckade karaktärer med stark empati och överseende, om än inte utan betraktarens avstånd. I berättelserna och dramerna återgår han gärna till klassiska motiv från Bibeln och antiken, motiv som strukturellt är eviga, mönster som inte kan brytas. Dessa sätts vanligen i onämnda miljöer och öppna rum, vilket förstärker evighetsperspektivet.

you-are-here_2

Vad tänker du efter att ha läst texten? Hur förhåller sig texten till det du fick reda på om Kyrklunds författarskap? Är detta en modernistisk text? Hur tänker du?

Posta ditt svar nedan. Idag.

Den mer ambitiöse eleven läser bägge och postar svaren.

6 reaktioner till “Modernisten Willy Kyrklund”

  1. Hela texten om universum och vår plats är ganska svår läst, men den går in på olika religioner och en del av vår historia. Jag har inte så mycket tankar efter att ha läst texten.

    Gilla

  2. Kyrklund talar om hur människans syn på universum och dess krafter har förändrats genom tiderna. Jag vet inte tillräckligt om Kyrklunds skrivsätt för att kunna diskutera det. Texten anser jag vara krånglig och upprepande. Det är säkert en modernistisk text.

    Gilla

  3. Text 1 – Om obetydlighet:

    Personligen känner jag att frågan har tagits upp tidigare – jag vet redan om hur obetydligt liten min existens är i rumtiden. Naturligtvis kan jag endast uppfatta den ur ett rationellt perspektiv, och inte acceptera den fullständigt emotionellt – jag kommer alltid (så länge vi inte uppnår möjligheter att ändra vår verklighetsuppfattning) att vara centrat i mitt upplevda universum. Hur kan vi veta att något mer existerar än det vi kan se omkring oss? Och hur kan vi veta att ens det existerar? Det enda som är någorlunda säkert är jaget – de egna tankarna, och de egna känslorna.

    Det var däremot mycket intressant att få hans perspektiv på förändringarna i gudssynen – hur människan först var underkastad naturen i både vardag och tanke, och sedan blev allt mer självsäker ju mer hon lärde sig att kontrollera sin omvärld. Frågan är vad som kommer ske i framtiden – även om vi idag börjar gå tillbaka till att ”acceptera” vår obetydlighet, måste inte det nödvändigtvis vara den slutgiltiga insikten. Diskussionen om vare sig vårt universum är simulerat eller inte är ett exempel på hur människan i ett större perspektiv kan framhävas som viktig och meningsfull. Sedan kan man även diskutera om man behöver relatera till mening och storlek överhuvudtaget – kanske går det att existera utan att se sig själv som varken viktig eller oviktig.

    Då detta inte är en skönlitterär text finns det inget utrymme för extrem symbolik – istället låter Kyrklund verkligheten stå för sig själv, med ett flertal exemplifieringar. Meningslösheten och avsaknaden av betoning på människans fria vilja är två av Kyrklunds favoritteman som även tas upp i denna text – exemplifieringarna ur historian ger perspektivet att människan som maskin arbetar sig framåt, och sedan får livsperspektiv som enkelt avspeglar hennes direkta omvärld. Intressant är att Kyrklund inte har valt att ställa en specifik karaktär inför obetydlighetens dilemma, utan istället ställer hela mänskligheten framför det. På så sätt är det man själv som blir den ”storögde främlingen”.

    Text 2 – Om moral:

    Till en början håller jag med Kyrklund om att moral omöjligen kan vara objektiv – även om vi finner att det finns en ”objektiv” standard behöver man fortfarande ta ställning till om det är moraliskt att acceptera den standarden eller inte. Däremot verkar han vara väldigt inriktad på att försöka beskriva moralen från ett empiriskt perspektiv – varpå jag måste spela djävulens advokat, och svara med att samma problem som för den objektiva standarden uppkommer: individen måste ta ställning till om hen accepterar modellen.

    Jag vill alltså hävda att moralen nödvändigtvis måste komma från jaget – oavsett om det är den enda byggstenen eller endast den mest fundamentala. Alltså måste jag motsäga mig det praktiska förslaget Kyrklund lägger fram. Om han vill hävda att det finns ett grundläggande ont, räcker det inte med att peka ut det som står i vägen för hans (missriktade) försök att förklara moralen empiriskt.

    Än en gång tar Kyrklund upp idén att människan står hjälplös inför historian – hon är inte skapare, utan skådespelare. Dessutom tillkommer temat om en moralisk gråskala, att ont och gott är flytande begrepp. Något jag även märkte i förra texten är att han – efter att ha byggt upp ett någorlunda cynisk/pessimistisk bild – slutar med en mer hoppfull ton. ”Ja, världen är hemsk, men med eftertanke kanske vi kan göra i alla fall något litet åt det.”

    Angående modernism:

    Från vad vi har diskuterat skulle jag till en början vilja åkalla realism – Kyrklund betonar konstant verkligheten från ett någorlunda objektivt perspektiv, i alla fall i den meningen att han inser att det är omöjligt att faktiskt ha ett objektivt perspektiv. Om man vill hävda att det är modernism får man tolka det som att han – istället för att låta ren konst ge nya perspektiv på verkligheten – låter vinklade och utvalda delar av verkligheten ge nya perspektiv på resterande delar. Frågan är dock om det verkligen är värt namnet, om det krävs att man tolkar modernismen utifrån modernismen självt för att få det att gå ihop.

    Gilla

  4. Efter jag läste Kyrklunds ”Kolflaga i universum” förstod jag inte riktigt vad jag hade läst, så jag läste den en gång till. Kyrklund skriver om utvalda händelser från de första högkulturerna till 3000 år senare med fokus på människans roll i förhållande till universum, med en smula ironi. Texten i förhållande till Kyrklunds författarskap överensstämmer. Det är en genomtänkt text och handlade om meningslöshet, båda som kännetecknade Kyrklunds författarskap.

    Mina tankar efter att ha läst texten var lite splittrade, jag försökte förstå vad jag hade läst samt vad det betydde i förhållande till modernismen. Tankar som hur små vi är i förhållande till universum och hur livet blir till vad man gör det till väcktes. Människans roll i universum är en ofattbar och svindlande tanke och Kyrklund gjorde en tolkning av verkligheten som möjligtvis visar en symbolik till verkligheten. Modernister tolkade verkligheten och förmedlade en uppfattning om den, något som Kyrklund gjorde.

    Gilla

  5. Det kyrklund tar upp i sin artikel är mycket relevant idag. Vi ser idag mer än nånsin förut unga som ser lite mening med sina liv. Vad är poängen att göra något ifall jag har sån liten betydelse? Kyrklund pressar på människans obetydlighet i ett universum så stort att ingen riktigt kan uppfatta det. Tidigare har människan alltid funnit mening och lycka i att vara ”guds skapelse” eller de ”utvalda”.

    Idag tror jag ett av människans största problem är att finna mening med våra livsituationer och att finna ett syfte för en själv. Det är svårt att bygga upp ett eget jag när du inser att du bara är en i mängden som åker med forsen i det mycket lilla system som är jorden eller ännu mindre och obetydligt, Stockholm.

    I slutet nämner Kyrklund att vi finner tröst i att vi inte har en komplett förståelse till hur obetydliga vi faktiskt är vilket faktiskt inte håller med om. Ovetskapen ger oss viljan att lära oss mer om universum och världen runt om oss. Som människor kan vi få et mycket starkt driv av att lära oss om världen och tillsammans etablera oss långsamt utåt till nya världar. Det blir då också en tröst att inse hur stort universum är då vi kan veta hur lite det faktiskt är som vi inte förstår.

    (sidnot) Kyrklund trycker mycket på människans obetydlighet men å andra sidan så tycker jag det är viktigt att ta upp människans unikhet och hur liten sannolikheten att en intelligent livsform som människan blir till. (antingen det eller så har vi annat att sikta efter).

    Gilla

  6. Jag tyckte att ”Kolflaga i universum” var väldigt komplicerad och hade svårt att förstå vad den handlande om. Han går in lite på religioner och om människans historia i universum. Jag har inte så mycket tankar kring texten efter att ha läst den.

    Gilla

Lämna ett svar till Matilda Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: