När människan blir gud

Utdrag från Mary Shelleys ”Frankensteins monster – eller den nye Prometheus”

 

I skjulet kunde monstret leva nära människor utan att skrämma dem. Efterhand började det fundera över sitt liv och sitt värde.


”Jag fick anledning att fundera över mig själv. Jag lärde mig, att de egenskaper dina medmänniskor mest uppskattar, var gammal och obruten härstamning kombinerad med rikedom. Endast om man besitter en av dessa egenskaper kan man bli respekterad, och utan dem anses man utom i mycket sällsynta undantagsfall som mindervärdig och slav, dömd att ödsla sina krafter till de få utvaldas fördel! Och vad var jag? Jag visste absolut ingenting om min tillkomst eller min skapare, men jag visste, att jag inte ägde några pengar, inga vänner, inget slags egendom. Vidare var jag utrustad med en avskyvärt ful kropp. Jag var inte ens av samma natur som människorna. Jag var rörligare än de och kunde klara mig på en torftigare diet. Jag kunde bättre uthärda värme och kyla än de och jag var mycket större. När jag såg mig omkring, varken hörde eller såg jag någon människa som liknade mig. Var jag då ett monstrum, en skamfläck på jorden, som alla människor flydde och ingen ville kännas vid?
Jag kan inte beskriva hur förtvivlad dessa tankar gjorde mig. Jag försökte förjaga dem, men förtvivlan bara ökade ju fler erfarenheter jag gjorde. Å, att jag för alltid stannat kvar i skogen och inte känt av annat än hunger, törst och kyla.
Vad kunskap är för en egendomlig sak! När man en gång fått den suger den sig fast som en igel. Jag önskade ibland att jag kunde skaka av mig alla tankar och känslor, men jag lärde mig att det bara fanns ett sätt att undkomma smärtsamma känslor, och det var döden, som jag fruktade ehuru jag ännu inte förstod vad den innebar. Jag älskade det goda och beundrade mina grannars sympatiska sätt och fina egenskaper, men jag var avstängd från umgänge med dem utom på ett sätt som jag stal mig till, när jag var osedd och okänd, och som snarare ökade än tillfredsställde min längtan att vara en av dem.”

( – – –)

”Men var fanns mina vänner och släktingar! Ingen far hade sett på mig som barn, ingen mot hade lett mot mig och smekt mig, och om de hade funnits, så var hela mitt förflutna liv nu bara en tom fläck av vilken jag ingenting kunde urskilja. Så långt tillbaka jag kunde minnas har jag varit lika stor och lång. Jag hade aldrig sett någon som liknade mig eller hade någonting gemensamt med mig. Vem var jag? Frågan inställde sig gång på gång och kunde inte besvaras.”

 

Frågor till texten

  1. Vad tycker ni är berättelsens tema?
  2. Vem har rätt att skapa liv?
    • Vilka blev konsekvenserna av hur Frankenstein skapade liv?
    • Känns konsekvenserna trovärdiga?
    • Varför tror ni att Frankensteins monster känner sig utanför?
  3. Varför tror ni att Mary Shelley valde att skriva om ett monster/robot och inte en människas utanförskap?
    • Tillför det något till berättelsen att den handlar om en varelse som en människa skapat?
    • Hade berättelsen kunnat följa samma tema och utveckling om den handlat om en människa? Motivera!

En tanke på “När människan blir gud”

  1. 1. Jag tycker temat är lärorikt
    2. Alla som kan och vet vad för sorts liv de skapar (förståelse), konsekvenserna känns väldigt trovärdiga liknande till vad de flesta människorna hade känt tror jag.
    3. Enligt mig är det bara skrivet rent metaforiskt kan vara en människa men kan rent metaforiskt eftersom skrivet om ett monster ses som allt liv som finns.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: