Realismen

Dokumentär om realismen

https://urskola.se/Produkter/158024-Hej-litteraturen!-Realismen

 

Utdrag ur Zolas Germinal (Den stora gruvstrejken)

Exemplet Charles Dickens

Fattigdom. Barnhem. Urbanisering. Följetong.

 

Balzac – Pappa Goriot (1835)

De centrala karaktärerna i Balzacs mest kända roman bor på ett pensionat som drivs av fru Vauquer. Så här beskrivs matsalen i pensionatet:

Denna matsal, som är helt klädd med träpanel, har en gång i världen målats med en färg som numera är tämligen obestämbar, på vilken smutsen har lagt sig i lager, så att det bildats fantastiska och sällsamma mönster. Utmed väggarna står det klibbiga bufféer med kantstötta karaffer, matta i glaset, servettringar av metallmoaré och staplar av tallrikar av tjockt porslin med blå kanter, tillverkade i Tournai. I ett hörn står ett skåp med numrerade fack där alla inackorde­ringarna har sina smutsiga eller vinfläckade servetter. Man ser här de oförstörbara möbler som är utdömda överallt eljest men inhysta här precis som civilisationens människo­spillror på Hemmet för obotligt sjuka. I detta rum kan man få se en barometer med en kapucinmunk som kommer ut när det regnar, vedervärdiga gravyrer som kommer en att mista aptiten, allesammans inramade i svarta fernissade träramar med guldkanter, en pendyl i ett fodral som är inlagt med koppar, en grön kamin, argandska lampor, i vilka dammet har blandat sig med oljan, ett långt bord klätt med en svart vaxduk, som är så flottig att någon skämtsam matgäst med pekfingret som penna skulle kunna skriva sitt namn på den, halta och lytta stolar, små eländiga mattor av espartogräs, som ständigt rispar upp sig utan att någonsin bli helt ut­slitna, vidare jämmerliga fotvärmare med söndriga öppningar och gångjärn och förkolnat trä. För att riktigt förklara hur gammalt detta möblemang är, hur sprucket, murket, rang­ligt, maskätet, enarmat, enögt, lemmalytt och skröpligt det är skulle man vara tvungen att ge en lång beskrivning som alltför mycket skulle fördröja skildringen av de viktiga händelserna i denna historia och som upptagna människor aldrig skulle förlåta. Det röda golvet är fullt av fördjupningar som uppstått antingen genom ständigt skurande eller genom övermålningar. Där råder kort sagt ett elände utan en fläkt av poesi, ett sparsamt, förtätat, luggslitet elände. Detta elände är kanske ännu inte helt täckt av smuts, men det är fläckigt; även om det varken har hål eller är klätt i trasor kommer det ändå att ramla sönder.

Detta rum befinner sig i sin fulla prakt i det ögonblick, vid sjutiden på morgonen, då fru Vauquers katt kommer in före sin matmor, hoppar upp på bufféerna, nosar på mjölkskå­larna som står där, övertäckta med fat, och låter höra sitt morgonspinn. Snart visar sig änkan, prydd med sin tyllmössa, under vilken några illa påsatta löslockar hänger ner, och ha­sar omkring i sina nerkippade tofflor. Hennes något åldrade, plussiga ansikte med en näsa mitt i som ser ut som en pape­gojnäbb, hennes små feta händer, hennes kropp, välnärd som en råtta som frossat på kyrkljus, hennes överdimensionerade och dallrande barm passar bra i detta rum där olyckan sipprar fram ur väggarna och beräkningen ligger på lur och vars kvava, stinkande luft fru Vauquer andas in utan att äcklas. Hennes ansikte, friskt som den första höstfrosten, hennes ögon, omgivna av rynkor — dessa ögon vilkas uttryck växlar från dansösens professionella leende till bankkassörens sura miss­tro – kort sagt hela hennes person förklarar pensionatet, liksom pensionatet förklarar henne själv. En straffkoloni kan inte existera utan sin uppsyningsman, man kan inte tänka sig dem var för sig. Detta kortvuxna fruntimmers blekfethet är resultatet av det liv hon lever, precis som tyfus är följden av sjukhusets smittsamma utdunstningar. Hennes stubb av stickat ylle, som sticker fram under den övre kjolen, som är omsydd av en gammal klänning och vars vadd­stoppning sticker ut ur hålen i det slitna tyget, förklarar var­för salongen, matsalen och trädgårdsstumpen ser ut som de gör, ger en klar uppfattning om köket och får en att i förväg ana hur inackorderingarna ser ut.

Uppgift 1

Anser du att denna text är realistisk? Varför/varför inte?

Naturalism – exemplet Zola

Emile Zola var en av pionjärerna inom naturalismen. I det första utdraget här nedan får vi lära känna titelgestalten Thérèse Raquin, och därefter kommer en beryktad beskrivning av en död människa.

Om Thérèse:

Thérèse växte upp, delande bädd med Camille och rönande fasterns varma kärlek. Hon hade en berghälsa, men vårdades som ett klent barn, delade kusinens medicin och hölls i den varma luften i den lilla sjuklingens kammare. Hon satt timvis hopkrupen framför brasan, tankfull och stirrande på elden utan att blinka. Detta tvungna konvalescentliv gjorde henne sluten; hon blev van att tala med sänkt röst, att gå utan att göra buller, att sitta tyst och orörlig på en stol, med öppna, stirrande ögon. Men när hon höjde armen, eller satte fram foten, anade man hos henne en kattlik smidighet, korta, kraftiga muskler, en energi, en lidelse, som slumrade i köttets dvala. En dag hände, att hennes kusin föll, överväldigad av svaghet; hon lyfte då häftigt upp honom och bar honom, och detta kraftprov färgade hennes kinder med stora, glödande fläckar. Det instängda liv, hon förde, den försvagande levnadsordning, hon var underkastad, kunde icke försvaga hennes magra, kraftfulla kropp; endast ansiktet antog en blek, lindrigt gulaktig färgskiftning, och hon blev nästan ful i dunklet. Ibland gick hon fram till fönstret och betraktade husen mitt emot, på vilka solen kastade stora gyllene fläckar.

 

När fru Raquin sålde affären och drog sig tillbaka till det lilla huset vid Seines strand, kände Thérèse en hemlig, livlig glädje. Fastern hade så ofta upprepat: – Bullra inte, var stilla, att hon omsorgsfullt slöt inom sig sin naturs häftighet. Hon ägde en ytterlig kallblodighet, ett skenbart lugn, som dolde fruktans­värda uppbrusningar. Hon trodde sig alltjämt i kusinens rum, hos ett döende barn; hon hade en gammal kvinnas dämpade rörelser, tysta stunder, saktmod och dämpade ord. Då hon såg trädgården, de vidsträckta, grönskande kullarna, som höjde sig över horisonten, kände hon ett vilt begär att springa och skrika; hon kände hjärtat bulta i sitt bröst, men icke en muskel rörde sig i hennes ansikte; hon nöjde sig med att le, då fastern frå­gade, om hon tyckte om den nya bostaden.

 

Livet blev henne nu drägligare. Hon behöll sin mjuka hällning, sin lugna, likgiltiga uppsyn, var fortfarande det i en sjuksäng uppfödda barnet. men inom sig levde hon en glödande, passio­nerad tillvaro. Då hon var ensam, i gräset, vid flodstranden, lade hon sig på magen som ett djur, med svarta uppspärrade ögon, med slingrande kropp, färdig till språng. Och timtals låg hon där, utan att tänka på något, mitt i solgasset, lycklig över att fä gräva fingrarna djupt ned i marken. Hon hade vansinniga drömmar; hon såg utmanande på floden, som brusade, hon inbillade sig, att vattnet skulle kasta sig över henne och angripa henne. Då spände hon sina lemmar, beredde sig till försvar, frågade vredgad sig själv hur hon skulle kunna övervinna böljorna.

 

Beskrivning av en död människa:

X var otäck. Han hade fjorton dagar legat i vattnet. Ansiktet tycktes ännu fast och stelt; dragen hade bibehållit sig; endast huden hade antagit en gulaktig, smutsig färgton. Hu­vudet, magert, knotigt, lindrigt uppsvällt, grinade; det var lind­rigt böjt, med håret fastklibbat vid tinningarna, ögonlocken voro upplyfta och blottade den färglösa ögongloben. De förvridna läpparna, som voro uppdragna mot den ena mungipan, grinade hiskligt; ett stycke av den svartnade tungan syntes mellan de vita tänderna. Detta huvud, liksom garvat och utvalsat, hade, ehuru det bibehöll ett mänskligt utseende, förblivit mera an­skrämligt genom smärta och förskräckelse. Kroppen var som en hög av upplöst kött; den hade blivit förfärligt åtgången Man såg att armarna icke mera höllo ihop; nyckelbenen genom­borrade huden på axlarna. På det grönaktiga bröstet bildade revbenen svarta band; vänstra sidan, söndersprucken, öppen, var djupt urhålkad mitt bland köttslamsor av mörkröd färg. Hela bålen var i förruttnelse. Benen mera fasta, voro utsträckta, fulla av otäcka fläckar. Fötterna höllo på att falla av.

Laurent betraktade X. Aldrig hade han skådat en drunk­nad, som sett så förskräcklig ut. Kadavret såg dessutom avkor­tat ut, med magert, eländigt yttre; det drogs ihop i förruttnelsen, blev en helt liten hög. Man skulle ha kunnat gissa, att den drunknade hade varit en kontorist med tolvhundra francs i lön, dum och sjuklig och som hans mor fött med dekokter. Denna stackars kropp, som vuxit upp mellan varma täcken, skälvde nu av köld på den kalla stenhällen.

Uppgift 2

Realismen jämförs ibland med naturalismen: realismen anses då skriva om en soptunna och naturalismen anses då skriva om soptunnans innehåll. Finns det nåt som tyder på att texten ovan är mer av soptunnans innehåll? Vad? Ge exempel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: