Uppgift för bedömning

Ägna denna lektion åt att bearbeta din text inspirerad av ”Ansikten”, utifrån reglerna för vårdat språk och utifrån det vi sagt om hur beskrivningar kan utvecklas och förbättras (”den talande detaljen”, ”showing rather than telling”).

Försök göra den levande och intresseväckande. Skriv en berättelse du vill läsa. 🙂

Posta din text nedan, senast imorgon vid lunch. Sträva mot ett avslut, men du kan också låta texten vara ett fragment.

2 reaktioner till “Uppgift för bedömning”

  1. Jag stod utanför murarna. Jag visste att jag aldrig skulle kunna glömma detta. Jag känner luften träffa mitt ansikte och då känner jag hur min kropp blir varmare o varmare. Jag ser en väg och följer den under tiden jag har gått en km känner jag på mina läppar med tungan och det känns som att mina läppar är spruckna.

    Jag försätter gå, efter 5 minuter börjar min takt bli långsammare jag ser en stor sten och väljer att sätta mig. Här är luften lite mer sval och kylig. Jag lägger märke till plast skärp över den långa vägen. Jag ser även cigarettfimpar alla samlade på en plats bredvid får jag syn på några tonåringar jag ser den mörka röken och tänker ”Vilka idioter”

    Jag vänder mig om och ser små barn spela fotboll jag lägger märke till bollen, bollen var sliten och den hade ett litet hål. Men barnen försatte spela ändå. Jag hör hur barnen skriker av glädje, deras leende var stort. 

    Mina ögon koncentrerar sig på ett av barnen. Hans läppar var särskilt avfuktade men leendet var större. Han kollar på mig och säger ”Vart kommer du ifrån” Jag svarar ”Jag kommer från en plats där ingen borde vara; förresten vad heter du?” Han säger ”Jag heter Berko”. Just då hör jag några barn skrika medans de andra sa ingenting alls.

    Berko återvänder till att köra fotboll med sina vänner medans jag försätter följa den långa vägen.

    Gilla

  2. Borta med vinden
    Jag stod utanför murarna. Jag visste att jag aldrig mer ville återvända till fängelset med småsprickor i alla väggar och mossa på de flesta. Fängelset som har varit mitt hem i snart tre år, en femtedel av mitt liv. Utan någon idé av vad jag skulle gör imorgon eller dagen efter, vilse i mina egna tankar. Jag ser hur ännu ett torn långsamt faller mot marken och hela C-avdelningen går sönder i flera tusen stenbitar. Jag förstår direkt att ingen där inne kan ha överlevt, inte ens min broder.

    Allt jag har kämpat för i två år, sju månader och tio dagar har precis svepts bort med vinden. Ett liv försvinner samtidigt som ett annat liv brinner. Jag känner hur allt jag äger bara är borta. Vad ska jag säga till mamma? Att han stannade kvar och att jag flydde för mitt liv?

    Mitt tvivlande på om jag kommer få se honom eller inte håller på att sakta försvinna. Det har redan gått en kvart enligt min tidsuppfattning som med åren blivit ganska exakt. Jag ger upp hoppet, jag ger upp på livet.

    Plötsligt ser jag någon ta sig genom lågorna bortom träden, men jag vet innerst inne att min broder är borta. Borta med vinden.

    Kap 2

    Jag har inget annat val än att springa fram till den lilla mörka figur som syns så tydligt på grund av elden. Jag känner själv att att jag bara måste anta att det är min broder; annars kan jag lika gärna springa in i elden och aldrig behöva tänka på någonting alls igen.Bakom figuren knastrar och exploderas det för fullt, men det bryr sig inte figuren om. Långsamt närmar han sig mig samtidigt som jag långsamt närmar mig honom.

    För varje steg närmar vi kommer varandra så känner jag den där inre känslan; den där som man får när man kommit hem efter 10 timmar i skolan och mamma står i köket med en färdig Carbonara. När det känns som att livet aldrig kommer att göra mig besviken igen men en timme senare är allt över.

    Jag börjar se ett ansikte som ser ut som min broders, mina kinder börjar bli rosa samtidigt som mina smilgropar tar sig fram. Jag känner igen gångstilen som den ståtliga mannen har, kraftiga och stora kliv med rak rygg hela tiden.

    – Axel! Axel? ropar jag men får inget svar.
    – Hallå är det du Axel? fortsätter jag.

    Han går fram till mig och stannar två meter framför mig. Hans ögon är lika mörka som den där figuren jag såg tidigare och även fast jag vet att det är min broder så känns det inte som det.

    Han kollapsar rakt framför mig och allting blir svart.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: