16 reaktioner till “Ansikten”

  1. Jag stod utanför hotellrum natten hade precis lagt sig. Mina öron hör ett skrik från rummet intill något som låter som en tavla som kastas runt i rummet. Jag tänkte att jag behöver göra något om jag ringer polisen nu då kommer nog personen vara död innan jag har ringt polisen.
    Jag funderade på vad jag ska göra så jag börjar vända mig ut från mitt rum och bort mot den dörr jag hörde skrikandet. Men det hade slutat så jag tänkte snabbaste vägen att ta mig in rummet blir nog om jag sparkar in dörren men jag tänkte jag har sätt många göra det på tv men, när jag skulle precis sparka in dörren då kände jag två dämpade ljud som träffar båda mina ben det känns som pistol skott, Jag faller till marken och slår huvudet i dörren blodet rinner från min näsa och panna efter 20 sekunder simmar jag mindes inte mer än att jag blir dragen in i samma rum som skriken kom ifrån. När jag kvicknade till lite så att jag kunde se där så jag en man och en kvinna. Mannen stod med vad som liknade en pistol men det var svårt att se för det var fortfarande svart efter att jag slog huvudet i dörren.

    Mannen med pistolen riktade den mot kvinna och skrek vem är du vad vill du jag svarade svagt med jag hörde skrik på hjälp så jag kom för att försöka hjälpa. Mannen fick ett konstigt utryck på ansiktet. Efter det hörde jag två skott som inte hade någon ljuddämpare, det första skotet träffa kvinnan i tiningen och det sista träffa mig i hjärtat. Min kalla kropp faller till marken samma med kvinnas kropp faller till market. När den mystiska mannen går för att tvätta blodet av sig för att minska bli tagen han tar också värdesaker för att få detta att likna ett dåligt rån och försvinner från platsen.

    Gilla

  2. Borta med vinden
    Jag stod utanför murarna. Jag visste att jag aldrig mer ville återvända till det halvt ruttna fängelse som har varit mitt hem i snart tre år. Utan någon idé av vad jag skulle gör imorgon eller dagen efter, vilse i mina egna tankar. Jag ser hur ännu ett torn långsamt faller mot marken och krossar hela C-avdelningen. Jag förstår direkt att ingen där inne kan ha överlevt, inte ens min broder.
    Allt jag har kämpat för i två år, sju månader och tio dagar har precis svepts bort med vinden. Ett liv försvinner samtidigt som ett annat liv brinner. Jag känner hur allt jag äger bara är borta. Vad ska jag säga till mamma? Att han stannade kvar och att jag flydde för mitt liv?
    Mitt tvivlande på om jag kommer få se honom eller inte håller på att sakta försvinna. Det har redan gått en kvart enligt min tidsuppfattning som med åren blivit ganska exakt. Jag ger upp hoppet, jag ger upp på livet.
    Plötsligt ser jag någon ta sig genom lågorna bortom träden, men jag vet innerst inne att min broder är borta. Borta med vinden.

    Gilla

  3. Jag stod bakom murarna, jag visste att jag ville återvända efter det jag hade varit med om för jag var inte klar.

    Jag befann mig i Afrikas fattigaste områden, anledningen jag inte ville återvända var för att jag fick skuldkänslor, jag var helt chanslös jag hade inte tillräckligt att hjälpa dessa människor. Den första människan jag träffar är en blind man som inte har någon sorts hjälp, inte änns en stav som kan förvarna honom om att något är framför honom som han inte hör.

    Där efter ser jag en far som gråter med sin son på sina knän, jag går fram till mannen och frågar varför han gråter han viskar i mitt öra att han inte har mat till sin son. Jag kände en står jobbig Klum i magen. Dom hade inte änns lite vatten som räckte till en person.

    Jag var bara tvungen att gå till den närmsta affären som var cirka 10km
    härifrån. Min klump i magen försvann ändå inte för efter detta betyder det inte att dom kommer klara sig så länge till.

    Gilla

  4. Jag gömmer mig i ett skåp just nu, utanför går de odöda förbi. Jag håller för min lilla systers mun så att de inte hör henne gråta. Vi befinner oss just nu i en lägenhet i södra New York. De odöda började komma och döda alla för 2 månader sedan.

    Dagen innan var det massa militär helikoptrar som flög över staden, ingen fattade vad som hände. När jag vaknade dagen efter och tittade ur mitt fönster var allt övergivet, de låg massa döda kroppar på gatorna. Jag hade 5 syskon innan allt, nu har jag bara 1 syster.

    Jag har nu suttit här i 2 timmar med min syster, de är nu borta. Jag går ut ur skåpet låser alla dörrar så att ingen kommer in, sätter på tv:n men först måste jag trampa igång generatorn. Så fort tv:n sätts på så är ett nyhets reportage på. De säger att allt startade med att vetenskaps män försökte göra en slags steroid som skulle kunna göra en människa till en super människa som skulle kunna ha övermänsklig styrka. Det ville att det skulle bli super vapnet som skulle slå Ryssland och Nord Korea.

    Men det ”backfirade” totalt. Min syster sitter bredvid mig och gråter fortfarande. Jag ser ur min ögonvrå hur ett annat skåp glider upp. Ut ramlar en zombie, den attackerar och dödar min syster. Sedan attackerar den mig o då blev allt svart.

    Gilla

  5. Jag stod bredvid murarna och såg ut på den gula, nästan bruna savannen. Och var på väg till skolan. När jag kom fram till skolan så såg jag min lärare genom det dammiga fönstret och hon vinkade och log som bara hon kunde. Hur kunde hennes blus vara så vit när allt annat var så dammigt? Efter en stund så ringde det in och alla barnen började knuffades i den smala korridoren för att komma in i sina klassrum.

    Jag kom sist in i klassrummet och min lärare stod vid den flagnande dörren. Den hade nog en gång varit grön. Hon väntade på mig, jag tog henne i handen och gick och satte mig vid min bänk. Min lärare skrev på den svarta tavlan dagens schema. Sedans sa hon att vi skulle ta fram våra matteböcker. Min mattebok var väldigt gammal och kändes som att den skulle gå sönder när som helst.

    Vi löste ekvationer den lektionen. Skulle finna vad x var. Rätt passande. För

    Gilla

  6. Jag flyg ut ur tulpanen och såg en familj sitta på det torra, nyklippta gräset. Jag fokuserade på matsäcken, en enorm burk med färsk marmelad stod på duken. Den såg så himla läcker ut. Jag bestämde mig för att bara ta ett litet smakprov.

    Jag flög över och in i burken och landade på den klibbiga aprikosmarmeladen… Men det smakade så ljuvligt, det var helt omöjligt att sluta. Jag visste att jag aldrig mer ville återvända till tulpanernas smaklösa nektar. En av flickorna tittade in i burken med ilska.

    Hon vred på locket på burken vilket gjorde mamman fundersam. Flickan förklarade att det var ett bi i burken. Mamman drog av locket och lät mig flyga ut. Men jag kunde inte, det här var allting jag hade behövt i livet… Jag hade redan beslutat mig för att det var här jag skulle slockna.

    Gilla

  7. Barnen

    Jag stod utanför murarna. Jag visste att jag aldrig skulle kunna glömma detta, jag ser plast skärp över vägen. Jag försätter följa vägen och ser cigarettfimpar alla samlade på en plats bredvid får jag syn på några tonåringar.

    Jag vänder mig om och ser små barn spela fotboll jag lägger märke till bollen, bollen var inte i ett bra skick men man kunde fortfarande använda den. Jag hör hur barnen skriker av glädje, deras leende var stort.

    Mina ögon koncentrerar sig på ett av barnen. Hans läppar var särskilt torka men leendet var större. Han kollar på mig och säger ”Vart kommer du ifrån” Jag svarar ”Jag kommer från ett annat land och förresten vad heter du?” Han säger ”Jag heter Berko”. Just då hör jag några barn skrika av glädje medans de andra var tysta och inte så lika glada.

    Berko återvänder till att köra fotboll med sina vänner medans jag försätter följa vägen.

    Gilla

  8. Året var 1796 den 16 oktober. Ända sedan mina föräldrar gick bort 1795 har en konstig man följt efter mig i byn. Han gör inget annat än att stirra på mig.

    Jag bor helt själv i ett litet hus i en väldigt liten by där alla känner varandra, jag har frågat alla i byn om denna man men ingen tycks veta vem han är eller vart han bor.

    Jag brukar oftast se honom vid stigen jag tar till brunnen varje morgon, så jag bestämmer mig för att ta en liten omväg för att undvika honom. Hela vägen dit och tillbaks är jag orolig att han kommer se mig men jag såg inte ett spår av honom.

    Jag tog samma väg tillbaks hem och då ser jag honom mitt i stigen, stigen är väldigt smal och jag skulle inte kunna ta mig förbi utan att komma väldigt nära honom. Jag bestämmer mig för att försöka ta mig förbi utan att få ögonkontakt. Jag går rakt mot honom och stannar mitt framför honom med blicken neråt, det var som om jag blev paralyserad.

    Jag kunde inte röra mig. Det var som om min kropp togs över av någonting. Jag lyfte min blick och ser mannen rakt framför mig. Någonting var väldigt fel, han hade helt vita ögon.

    Gilla

  9. Jag såg någonting jag aldrig velat se. Jag stirrade den i ögonen. Andedräkten het, en stank av kloak. Munnen glittrade. Med en väsning kastade den sig fram mot mig…

    Det var 1997 en snöig vinterdag efter jag precis hade varit ute och skjutit vargar i skogen. Jag tänkte inte något om det då fast jag hade haft en riktigt dålig känsla.
    Jag satt i mitt lilla rostiga hus uppe på bergen medans jag drack kaffe och läste tidningen.

    Gilla

  10. Jag står innanför murarna medan monstren utanför bankar på väggarna. Det är kallt och blåser ganska mycket, jag blir lite rädd varje gång jag går nära väggarna men jag vet att de skyddar mig från farorna utanför. Det finns några väktare vid öppningen som alltid står och vaktar ifall något farligt skulle hända.

    Jag gick tillbaka till mitt hus för att äta mat och sen göra läxan, vi åt falukorv med pasta. Vi ska ha prov om en vecka så måste jobba hårt, det tog cirka 1 timme att göra klart läxan för idag. Kvällen började närmande sig och jag kände mig så trött att jag gick och la mig.

    Jag vaknade tidigt på morgonen med att höra en stor explosion, jag tittade ut igenom fönstret för att se ifall något hade hänt. Jag tog mig på nya kläder från min garderob och gick ut till vardagsrummet men ingen var där. Det fanns inte skor vid ytterdörren så jag tog på mig mina och gick ut.

    Alla stod vid fontänen, samlade, och kollade på något. Jag sprang dit för att kolla vad som hade hänt och sen så såg något hemskt, det största och mest farliga monstret kolla över muren, muren var till och med runt 30m hög. Monster sparkade sönder dörren och väktarna flög iväg av smällen. Mindre monster började springa in i muren och det ända jag kunde tänka på var på att det här var slutet på livet.

    Gilla

  11. Det var meningen att hon skulle gifta sig eller att hon skulle göra något, den ena saken eller den andra, men hon vägrade. Man höll en fest till hennes ära och på natten så murade manin henne, utan att någon märkte det. Man sa att hon kanske får stanna där för evigt. Men efter ett tag, då är det bara hennes skugga och röst som märks. Och sedan inte riktigt längre hennes röst, utan bara en skugga. Och den nya rytmen i hennes hjärta. Den nya rytm som hon har fått känns väldigt anorluna från förut. Den nya rytmen är speciell på något sätt.

    Gilla

  12. Det var 1883 en snöig vinterdag i havet vi var hungriga och redo att åka hem, just då fick min skepps besättning syn på en rival klan.
    De hade undvikit oss under en lång tid. Vi ville ha deras guld och mat så vi laddade snabbt våra kanoner och sköt utan att tveka. Kriget mellan ’Black Flag’ och ’The Reaper’ hade just börjat, vi hoppade på deras skepp med en dödlig avsikt, det var inte bara ett krig om att vinna utan det handlade om överlevnad.

    Just då var viktigare en kriget då både klanerna fick syn på något i havet… något stort. Jag hade bara trott att det var en legend, ”The Kraken” just då visste jag att vi alla var döda.

    Gilla

  13. Han gick in genom dörren och hängde sin hatt på hatthängaren som brukade vara i hans mors hem. Jackan slängde han på den ensamma stolen vid matbordet och gick in i kontoret. Han satte sig ner och började med pappersarbetet. På hans bord stod en bild ram som låg ner så att bilden inte kunde ses.

    Han hörde någon knacka på ytterdörren. På vägen ut genom kontoret snubblade han på en av de lösa golvplankorna. När han öppnade dörren stod hans bästa vän och arbetskamrat.

    (ej klart)

    Gilla

  14. Jag stod utanför murarna. Jag visste att jag aldrig mer ville återvända hit. Anledning? Jo jag såg något som ingen mänsklig varelse borde sett. Jag såg hur livet var efter döden.

    Fyra dimensioner. Fyra!

    Mitt huvud dunkade så hårt att jag trodde jag skulle explodera. Vi var uppbyggda för tre dimensioner, inte mer, inte mindre. Allt var blått och rosa samtidigt. Allt! Stolarna såg ut som de var både platta och inte platta ut på samma gång.

    Jag trodde jag skulle dö!

    Jag såg en man. En man som hade lika rosa ögon som solen var grön. Han hade inga onda åsikter alls. Hans enda dröm var att han skulle bli en ända.

    Slut!

    Gilla

  15. Jag stod bakom murarna, jag visste att jag ville återvända efter det jag hade varit med om för jag var inte klar.
    Jag befann mig i Afrikas fattigaste områden, anledningen jag ville återvända var för att jag fick skuldkänslor, jag var helt chanslös jag hade inte tillräckligt att hjälpa dessa människor. Den första människan jag träffar är en blind man som inte har någon sorts hjälp, inte änns en stav som kan förvarna honom om att något ligger framför honom som han inte kan höra.
    Därefter ser jag en far som gråter med sin son på sina knän, jag går fram till mannen och frågar varför han gråter han viskar i mitt öra att han inte har mat till sin son. Jag kände en står jobbig Klum i magen. Dom hade inte änns lite vatten som räckte till en ända person.
    Jag var bara tvungen att gå till den närmsta affären som var cirka 10km
    härifrån. Min klump i magen försvinner ändå inte för efter detta betyder det inte att dom kommer klara sig länge till.

    Gilla

  16. Jag visste det. Jag visste att allt skulle gå åt skogen. Vi sprang och sprang, men konstigt nog blev jag aldrig trött. Vi visste att gubben skulle jaga oss tills vi gav upp.

    Vi hade kastat stenar på ett blått hus som var känt för sin kuslighet. Det var ”Hemsökt”. Vi kastade stenar för fullt. Jag ville inte kasta men det var grupptrycket som fick mig att göra denna akt. Jag var så nervös att jag skakade och ville inte ha de andras uppmärksamhet så jag var väldigt tyst av mig. Plötsligt hör jag ett kras och vänder mig om. Ett fönster hade krossats och det blev knäpptyst. Sedan ser vi att den ökände gubben tittar ut genom det trasiga fönstret. Han står bara och tittar. Han gör inte en enda min. Alla vi står i chocktillstånd och bara stirrar på honom.

    Jag blinkade och han var borta. Alla fick panik och började springa. Jag visste det. Jag visste att allt skulle gå åt skogen. Vi sprang och sprang, men konstigt nog blev jag aldrig trött. Vi visste att gubben skulle jaga oss tills vi gav upp.

    Vi stannade vid en stenhäll och bara stod och kollade. Inget sa ett ord. Alla var så rädda så vi visste inte vad vi skulle säga eller göra. Vi visste at vi inte kunde stanna kvar så vi började jogga sakta. Vi alla hade blicken framåt och lyssnade väldigt noggrant efter ljud. Jag var så rädd att mina ben höll på att falla ihop. Vi hör ett ljud som kommer bakifrån. Det låter som om en flock med tigrar eller 4 bilar på rad som bara kommer mot oss i blixt fart. En av killarna föll ihop och kunde inte resa sig och vi tvekade inte på att lämna honom. Vi svek en av våra bästa kompisar. Vi ser en stor skugga närma sig och bara svärmar våran kompis. Vi ser inte honom längre och ser att skuggan kommer efter oss. Vi har focusen framåt och hör bara oljud som närmar sig.

    Vi har ett försprång på ungefär 2 minuter. Vi ser ett litet hus mitt i skogen. Vi går in för att kolla om det finns en källare eller en väg ner under marknivå. Vi hittar inget som kan hjälpa oss. Jag ser en stekpanna på ett bord och tar med mig den. Jag visste inte varför jag skulle ta den men jag tänkta att jag kanske kunde använda den som ett slags vapen. Jag visste att den skulle vara värdelös mot skuggan, men vi visste ju inte vad som fanns bakom skuggan. Vi kom ut ur huset och insåg att vi hade förlorat oerhört mycket försprång. Så vi springer allt vad vi har bort från huset.

    Vi kommer fram till en bilväg som inte är trafikerad och vi springer rakt över. Vi är nu djupt inne i en skog som vi inte vet någonting om. Skuggan är fortfarande bakom oss och vi får panik. Vi är utmattade och vet inte vart vi ska ta vägen. Jag skriker ”Ska vi ta och stanna och låta skuggan komma”. Alla stannar omedelbart och min kompis Fabian säger ”Okej, vad som än händer nu så gör vi det här tillsammans”.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: