Utveckla din novell

Vi fortsätter idag med att utveckla vår novell. Som jag skrev i förra postningen så är första meningen viktig. Vi vill dra in läsaren. En bra första mening innehåller någon eller alla av dessa kännetecken:

Ovanligt
Oväntat
”Action”
Konflikt

”FEL”: Jag hörde grannen genom väggen.
”RÄTT”: Jag hörde ett skri. Kan det ha varit en katt, eller kom det från grannen på andra sidan väggen?

Idag så ska du vara kritisk vän och granska nån annans berättelse. Du ska:

  1. Kontrollera att din vän delar in din text i stycken.
  2. Kontrollerar att din vän sätter ut punkt och kommatecken på ett någorlunda hyggligt sätt.
  3. Kollar igenom alla förekomster av DE, DEM och DOM och rätta dem.

Utveckla din novell

  1. Fatta beslut om tidpunkt, plats, sammanhang och  atmosfär
  2.  Försök få in en liknelse
  3. Bygg upp texten med sammanhangsord
  4. Lista 10 ovanliga ord. Försök få in dem i din berättelse.
  5. Variera meningslängd. Försök att ha både enkla, sammansatta och komplexa meningar.

 

Har du kört fast? 

Använd då det här skelettet.

Sammanhangsord – övning 1

Ersätt då:

Jag gick ute på stan. Då såg jag en man. Då gick jag fram till mannen. Då frågade jag honom vem han var. Då sa han att han var Batman. Då blev jag rädd. Då sprang jag hem. Då följde Batman efter mig. Han sa att han var snäll. Då blev vi bästa kompisar.

Andra ord: plötsligt, på en gång, efter en stund, i samma ögonblick, senare, med detsamma, rätt som det var, naturligtvis, framåt kvällen

Fler sammanhangsord

Enkla, sammansatta och komplexa meningar – övning 2

img_0776

Posta nedan. Till nästa gång.

 

33 reaktioner till “Utveckla din novell”

  1. Det är över nu. Tretton år av detta elände med bara korta stunder av lugn har äntligen tagit slut och jag vet inte vad jag ska göra med min nya frihet. Dock så kommer den friheten med ett nytt ansvar som de flesta av oss inte vet hur dem ska hantera.

    Jag tittar mig omkring och ser mina kamrater och andra personer som har varit här tillsammans med mig. Jag ser de som har gjort sitt bästa för att göra mitt liv så eländigt som möjligt men även de som har försökt att uppmuntra mig till att vara på mitt bästa beteende. Jag ser även min familj och vänner som väntar på mig tillsammans med mina vänners familjer.

    Jag blickar tillbaks på de åren som jag har spenderat på detta ställe men även på de som jag var på innan. Jag kommer ihåg alla de personer jag har mött och även på dem som jag har lämnat bakom mig.

    Jag ser tillbaka på de senaste tre åren och kommer ihåg första dagen jag kom till detta ställe. Det var en regnig dag utan en skymt av solen och det kändes som om världen höll med om att denna dag var en att sörja. Men jag såg det inte på det sättet. Jag tänkte på att det bara var tre år kvar. Ett antal av mina kamrater från den gamla platsen har kommit med mig hit och hamnat i samma grupp som jag. Och när jag träffade de andra i gruppen så tänkte jag att det kanske inte skulle vara så dåligt på den här platsen.

    Men efter några månader insåg jag att de här åren skulle bli de jobbigaste hittills. Jag insåg att det inte bara var att ta det lugnt utan att jag skulle behöva jobba hårt för att nå mitt mål. Men jag hade alltid samma tanke i bakhuvudet, bara tre år kvar.

    Jag kommer tillbaks till nuet och säger till min kamrat bredvid.
    – Nu är det äntligen över, nu är vi klara.
    – Ja det har tagit en stund men nu är det över. Fast man känner även en viss sorg över det. svarar han.
    Jag tittar på honom som han inte var helt klok.
    – Hur kan du känna sorg över att vi äntligen har fått vår frihet och det finns ingen som säger vad vi ska göra längre? frågar jag.
    – Det är inte så mycket platsen utan mer strukturen som jag kommer att sakna. Det har ju varit ungefär samma schema i tretton år nu och helt plötsligt så får vi göra vad vi vill. Det känns lite skrämmande. förklarar han.

    Men jag förstår honom inte för nu är jag till slut fri. Jag vänder mig om en sista gång innan jag börjar gå iväg. Jag behöver aldrig komma tillbaka för nu är jag fri. Nu har jag tagit studenten.

    Gilla

  2. Mannen med de vita ögonen

    Jag sprang mot ljuset, ifrån ylandet. Det var kallt och dimmigt, träden sträckte sig mot himlen och skapade nästan som en gång där jag sprang och hoppade över deras rötter. Jag kunde inte heller känna mina armar längre, de var blodiga och kalla efter att jag snubblat in i en taggbuske.

    När jag kom fram till ljuset så såg jag en man, när jag såg han så var det som att hela världen stannade. Ylandet dog ut med vinden som drog när jag tog mig fram. Mannen var från min by, han gick alltid hit till skogen, hans ek som han planterat själv. Jag såg en ensam björk och gömde min tunna kropp bakom den och vände min blick mot mannen.

    Mannen stod där med sina lysande ögon, gömd under sin mörka ek. Ljusens lågor dansade vilt när mannen framför mig ritade på marken. Vinden susade men det verkade inte påverka honom på något sätt. Varje gång vinden susade var det som om hela jag bara ville försvinna med vinden mot honom, men jag stod fortfarande gömd bakom trädet.

    Mitt hår flög vilt i vinden och jag kände min kropp började gå till sömns och bara kollapsa, men jag stod still och höll mig mot den stora björken och gömde mig smidigt med min lilla kropp. Mannen under eken ritade som en cirkel och hade nu börjat säga ord på något annat språk som jag inte förstod. Vinden började även bli kallare och kraftigare så att mitt hår trasslade in sig i trädens grenar. Med mina små, kalla fingrar försökte jag försiktigt trassla ur mitt hår ur grenarnas grepp, det var krångligt men jag fick tillslut ur håret. Jag släppte försiktigt upp grenen och vände min blick mot där mannen stått. Han var inte där, mannen med de vita ögonen var inte kvar. Jag kunde fortfarande hör honom men det var som om det ekade i skogen. Vinden hade slutat men ljusens lågor dansade fortfarande lika vilt som när han stått där. Han är kvar. Jag bara visste det inombords.

    Jag hörde bara mitt hjärta nu, jag var skräckslagen. Tänk om han hittar mig? Vad kommer hända? Jag stod där vid min björk, förstenad. Mitt huvud började dunka med mitt hjärtas slag. Något var fel. Jag skrek till när buskarna rasslade. Jag slängde handen för munnen direkt. Nu måste han ha hört mig. Jag tog några långsamma steg bakåt i det långa gräset. Mina fötter fastnade i en rot så jag ramlade. Mina blodiga armar vart jordiga och smälte in i marken.
    ”Om jag bara ligger här kanske han inte märker mig.”, tänkte jag för mig själv.
    Jag låg där i gräset, kall och rädd, och väntade på att det skulle bli morgon, så jag blundade.

    Mina ögon slog upp när ett ljud ekade igenom skogen. Jag låg stilla och riktade mina ögon mot grenarna ovan mig. Det var då jag såg dem, ögonen, de lyste som solen ned på mig. Nu ville jag bara gråta, gråta och vara hemma i min säng och bara sova. Mannen tog sig smidigt ned från trädet mot mig. Tårarna rann.
    ”Nu är jag så gott som död.”, tänkte jag skräckslagen.
    När mannens fötter funnit marken så stod han bara där och tittade ner på mig.

    Plötsligt så tog han fram en gammal kniv och gick ned mot mig. Jag blundade för jag ville inte dö idag. Inte idag. Det var som min mamma sagt till mig:
    ”Vad säger vi till döden när vi inte vill dö? Vi säger: Inte idag!”
    Jag skrek det nästan i mitt huvud jag vill inte dö idag! Mina ögon öppnades och jag reste mig upp till min förvånad och märkte att han bara skärt loss roten så jag kunde resa mig. Mannen bara stod där och såg på mig. Vad nu då? Ska han döda mig eller inte? Så jag stirrade tillbaka in i hans ögon och märkte något nytt. Dom sken inte lika mycket. Hans pupiller hade börjat synas. Jag stod där glad. Han log mot mig och föll bakåt. Jag slängde mig fram för att fånga honom.

    När jag fångade honom så viskade han så tyst så att jag inte kunde höra. Det var som om orden förvann med vinden. Jag bara höll honom och som magi så började han förlora färgen på sig. Som ett blekt foto började han dela på sig som löv på hösten och flög med vinden. Vad hade jag just sett?

    Jag satt där förvirrad i morgonens sken.
    ”Jag måste till byn för att berätta!”, sa jag högt till mig själv och reste mig upp. Mina långa tunna ben vändes mot det hållet jag sprungit ifrån, med solskenet kunde man nu se en liten stig. Det måste vart här mannen gått varje gång han varit här. Jag tog några steg på stigen och började sedan springa, det var viktigt att byn fick veta.

    Mina steg var långa och min, nu förstörda, klänning fladdrade med vinden som skapades. Allt kände så konstigt när jag sprang, jag förstod inte riktigt vad som hade hänt.
    ”Kanske någon i byn redan visste och kan nu förklara vad det är som pågår.”, tänkte jag långsamt. Med den tanken i huvudet ökade jag takten och sprang med allt jag hade mot byn.

    Nu kunde jag se hustak mellan de tjocka träden. Mina ben var redo att kollapsa men jag kämpade och joggade lite snabbt mot byn. Jag kom närmare byn men det kändes som om jag var fast, jag kom bara längre ifrån.

    Gilla

  3. På min artonårsdag gjorde jag det. Jag flydde. Efter flera år av försök gav jag verkligen allt för att komma loss. Jag kunde bara inte stå ut med all smärta. Det kändes som om jag skulle dö där inne bland alla andra döda kroppar av vuxna och barn som bara hade gett upp efter någon månad efter att de hade kommit dit. Inte ens jag förstod hur jag hade kunnat leva där i flera år och hur hade jag kunnat stå ut med att vara rädd i så här långt?

    Under alla dessa år hade jag drömt om hur bra mitt liv egentligen hade varit och kunde vara utanför den stora kalla muren. Men när jag väl var utanför muren som hade haft mig instängd så länge kunde jag inte sluta tänka på alla jag lämnat kvar och på hur jag någonsin skulle kunna glömma de hemska saker jag blivit utsatt för. Tänk om det skulle påverka mig för mycket att lev ett normalt liv. Skulle jag kunna bli helt paranoid och inte kunna lita på någon eller kommer jag att förstöra allt i min väg för att kunna hämnas på dom som står bakom allt?

    Samtidigt som jag stod utanför muren hörde jag hur en hög manlig röst skrek mitt namn högt och tydligt. Min kropp ville gömma sig men mitt huvud sa spring. Mannes ställde sig uppe på kanten av muren och såg mig skräckslagen. Precis innan jag hann med att springa iväg tog han fram en liten pistol ur sin vänstra ficka och siktade mot mig. Han väntade med att skjuta tills en kvinnlig röst sa till honom att göra det. Han sköt två skott, första hamnade på marken framför mina fötter och det andra kom på trädet bredvid mig. Jag sprang rakt in i skogen där dom inte skulle kunna se mig.

    Gilla

  4. – My, nu är det bäst för dig att du lägger dig! Sa högljutt jag med en irriterad ton.
    Jag stod i köket och fixade en matlåda till mig själv. Klockan var mycket och My borde veta att hon ska sova.
    Jag tänker inte göra någonting! skrek My tillbaka.
    Jag släppte maten och gick med bestämda kliv från köket upp till My i hennes rum. När jag tittade in i rummet såg jag ingen My. Jag hörde tydligt att hon andades så hon var inte i garderoben, alla kritor och pennor låg utspridda över golvet. Hon hade råkat målat på sin vita matta igen.
    Jag suckade tungt sedan flöt jag över rummet med ögonen, och där! Jag såg hennes uppsatta blonda hår, precis som hennes mor brukade ha. Hon var så liten att hon kunde gömma sig bakom sängen, men mig lurade hon inte.
    – My kom fram nu, du måste sova! sa jag med en snäll ton.
    Hon trodde fortfarande hon var gömd. Så hon rörde sig inte och sa ingenting
    – My, snälla rara kan du komma fram nu, du orkar inte upp till skolan annars! sa jag denna gång med en förtvivlad ton.
    Jag såg att hon rörde sig, hennes rosa strumpor stack nu fram vid sängkanten.
    – Jag tänker inte gå till skolan! Jag tänker inte sova, jag tänker inte borsta tänderna heller! skrek hon tillbaka och drog det blommiga täcket över sig.

    -För bövelen!
    Nu tog det fart i mig, jag störtade fram och ryckte bort täcket sedan tog jag och lyfte upp henne och in i badrummet, borstade hennes tänder sedan placerade jag henne i sängen och stängde och låste dörren bakom mig.
    – SOV! sa jag innan jag stängde.
    Innan jag gick ner till vardagsrummet igen hörde jag snyftande från rummet.

    Jag tog en sväng förbi badrummet, och ställde mig framför spegeln. Jag tittade på mig själ. Mitt hår som höll på att upphöra, min tomma haka och mina tomma kinder. Jag tittade rakt in i mina blåa ögon, och kände igen min dotter i dem. Jag mådde dåligt över att jag skällt på My. Jag måste sluta vara så atavistisk. Men ibland är det sättet det enda banala. Hon som är så liten vet ju inte bättre. Man borde inte skälla på barn i den åldern.

    Jag bestämde mig för att gå tillbaka till hennes rum och kolla om hon sov. Det gjorde hon. Hon hade till och med städat upp alla pennor och kritor. Jag bäddade om henne sedan gav jag henne en puss på pannan.
    På hennes nattduksbord såg jag en teckning, det var på mig och hennes mamma. Hon hade ritat ett hjärta emellan oss.
    – Älskar dig My, förlåt för att jag skällde. Sedan gick jag.

    Jag visste att klockan började bli mycket, pappa kommer be mig lägga mig snart. Men jag måste bli klar. Jag höll på att rita en teckning. Jag kände på mig att pappa hade det svårt, utan mamma var det jobbigt. Jag hade det också svårt, men pappa tyckte allt var jobbigt. Jag ville hinna rita klart innan han bad mig gå och lägga mig. Jag tänkte ge teckningen till pappa imorgon för han fyllde ju år.

    -My nu är det bäst för dig att du lägger dig! hörde jag pappa skrika från köket.
    -Jag tänker inte göra någonting! skrek jag tillbaka. Jag hörde pappa gå bestämt ner från köket upp till mitt rum. Jag var tvungen att gömma mig så han inte skulle se teckningen, jag gömde mig bakom sängen. Pappa kom in och skrek lite, och jag skrek tillbaka. Jag ville ju egentligen inte att pappa skulle bli arg. Men jag hann gömma teckningen under sängen precis innan han plockade upp mig och borstade mina tänder sedan la han mig i sängen och stängde dörren.
    -SOV! skrek han innan han gick.
    Jag började gråta för jag gillade inte att se pappa arg. Då jag visste att han redan hade det jobbigt. Jag bestämde mig för att städa upp alla kritor och sedan gjorde klart teckningen och la den på mitt nattduksbord. Han kom upp mot mitt rum igen, jag la mig och låtsades sova. Han öppnade dörren och tittade in. Han kom in, jag hörde han plocka upp teckningen. Innan han gick så pussade han mig på pannan och sa:
    -Älskar dig My, förlåt för att jag skällde. Sedan gick han.
    När han hade gått viskade jag för mig själv.
    -Älskar dig också pappa.

    Gilla

  5. Dem hade tagit sig in genom väggen. Den vek sig ner utan motstånd när de stödjande stockarna gav vika och föll ner på marken. De blodtörstiga, hungriga och arga varelserna, döda men samtidigt levande. Även kallade zombies.

    ”SPRING!” hördes det från husen när Leif stod kvar och slogs för sitt liv efter att blivit träffad av väggen när den föll. ”Leif, SPRING!” ropade Leifs bror, Göran. Fler och fler zombies tar sig igenom springan i väggen där en plåtbit en gång har suttit. Leif blir överbemannad av zombies, men lyckas dra sig under en bil som hade parkerats precis bredvid väggen. Bilen var av märket Hummer och modellen H3, vilket gav han hyfsat stort utrymme att ta skydd från de långa och förfärliga armarna. ”Hjälp är på väg!” hör man Göran skrika samtidigt han springer in i Huset, som befinner sig mitt i det inhägnade området, för att samla ihop de starkaste och tuffaste personerna.

    Det tar inte mindre än 20 sekunder, men för Leif känns det som flera år. Göran har lyckats samla in grupp, inkluderande Jorge, Daniel, William, Anthony, Patrik och Göran han själv. De tar varsin, en för en. Långsamt med säkert tar de sig längre och längre fram mot bilen. Det känns som en evighet, fler och fler zombies tar sig an gruppen som har blivit omringade av zombie som svärmar in genom springan.

    Fokus ligger nu på gruppen och fler och fler zombies struntar i Leif. Mindre och mindre zombies ligger runt Bilen och gräver efter Leif. Då ser Leif sin chans. Han tar sin trubbiga och slitna kniv. En zombie efter en zombie tar han sig ut från bilen. Blod sprutar ut från varje zombie, adrenalinet tar över och Leif vägrar ge upp. Viljan och adrenalinet gör att det endast finns en utväg från denna komplexitet, överlevnad. Leif vägrar ge upp, han tar sig upp på sina fötter. Sliten och utmattad springer han mot säkerhet i det gemensamma huset. Tätt intill kommer dessutom alla andra som har lyckats hittat en öppning för att springa. Alla lyckas ta sig till huset, förutom en person, Anthony. Anthony hade snubblat på en trädstubbe som hade gömt sig i det höga, oklippta gräset. Det är kört tänkte alla. Det samlades många zombies runt om Anthony, ingen kom till undsättning och Anthony hade ingen ork. Det sista som sågs av Anthony var hans hand som sträckte sig ut från högen zombies som hade samlats ovanpå honom. Anthonys skrik av smärta och rädsla blev allt svagare och svagare.

    Dagarna efter hade allt gått tillbaka till det vanliga. Det hade blivit en vanesak att det gick miste om liv. Men samtidigt blev det en väldig dyster och sorgsen stämning i gruppen.

    Gilla

  6. Många dagar på väg till jobbet har jag lagt extra märke till änglastatyn i kyrkogården. Den får mig att känna många känslor som jag annars inte brukar. Sorg och andra depressiva känslor sprids i hela kroppen. Jag känner mig vilse fast än jag har full koll på vart jag är. Jag sliter mig ur känslostormen och går den sista biten till kontoret.

    Arbetsdagen är mycket långsam, jag arbetar ofokuserat. Känslan av sorg följer mig dagen ut och finner mig ofta stirra in i väggen. Ett flertal gånger tänker jag på statyn, det är som att den vill säga något. Några timmar senare ser jag en ung flicka springa förbi i korridoren. Hon ser vilse ut. Jag ropar efter flickan men inser snabbt att min hjärna lurat mig. En känsla av kyla sveper genom min kropp. Tiden går och jag börjar undra ifall min hjärna verkligen lurar mig, om det jag känner och ser kanske inte bara är illusioner.

    Mot slutet av den långa mycket långsamma dagen bestämmer jag mig för att ta en närmare titt på statyn. Känslorna jag har växer och med det även oron ”är det verkligen nödvändigt att gå till statyn igen” tänker jag för mig själv men bestämmer mig i slutändan att ändå gå dit. Långsamt går jag till kyrkogården där statyn står för att undersöka, ”är jag galen? Är det min hjärna som spelar spratt med mig?”.

    På gravstenen där statyn står läser jag ”Petra Andersson 2005-2015 vila i frid”.

    Jag tar mig allt närmare statyn, efter en kort stund finner jag mig öga mot öga med statyn. Statyn har stängda ögon. Jag ser på statyn noggrant, ser varje spricka och missfärgning. Den väcker känslor av liv. Jag ser en ensam tår bildas som sedan långsamt rör sig ner, ner längs kinden och hakan. Tiden jag ser på tåren känns som en oändlighet. Jag avbryts plötsligt av ett ljust skrik. Jag vänder mig hastigt men ser inget, sen ser jag flickan igen, hon är rädd och springer sedan iväg. Jag bestämmer mig för att försöka följa efter henne vilket leder mig ut i skogen och en gammal vattenkanal.

    Luften känns plötsligt mycket kvav och solen sätts i skugga av träden. Jag är helt ensam. Vattnet rör sig långsamt och släpper ut ett dovt forsande ljud. Trädens skuggor omringar mig och sänder ut en mycket obekväm känsla. Jag känner mig övergiven. Jag tar mig närmare vattenkanalen och ser något. Det är kroppen av flickan. Jag ringer ett kort samtal och väntar. Tre män plockar upp kroppen mycket försiktigt och för in den döde i likbilen.

    Följande natt känner jag ingen sorg. Följande natt känner jag mig lättad. Jag ser en kort skugga i min dörröppning, den står där länge. Två till större skuggor ställer sig bakom flickan, de ger båda ut ett svagt ljus. Flickan har hittat rätt och jag somnar in långsamt.

    Gilla

  7. Olyckan

    Inte visste jag då att hon var den som jag älskat mest, inte visste jag att hon skulle vara det sista jag tänkte på innan olyckan…

    Jag stod helt still i hallen i vår lilla lägenhet medan hon skrek argt på mig, jag bara stod där helt förlamad, fast… där jag stod och stirrade in i hennes underbart vackra men arga havs blåa ögon. Jag drog in henne mot mig och kysste henne… hon blev min värld och jag blev hennes.

    Några veckor senare var jag ensam utan henne, helt ensam och tom inombords. Hennes hjärta hade slutat slå någon gång runt klockan tolv den natten. Det var den sista natten jag fick hålla om henne i min famn och kyssa hennes panna en sista gång. Detta var den sista gången jag hade gråtit utan henne. När läkarna ringde och förklarade att hon hade gått bort under natten så gick jag sönder, jag slutade tänka ordentligt och orkade inte med att gå till jobbet längre. Dagen hon dog var min sista lyckliga dag och jag visste att jag kanske inte skulle klara mig igenom detta.

    Gilla

  8. Kvällen då jag förlorade allt.

    Allt började med att jag kom hem från jobbet. Jag var trött och sur för jag hade behövt jobb övertid utan extra lön. Allt jag ville göra när jag kom hem var att äta och lägga mig och sova.
    När jag öppnade dörren till lägenheten så låg det ett brev på golvet. Jag plockade upp brevet och börja öppna det, när min fru kom in i hallen och såg att jag var på väg att öppna brevet så såg hon orolig ut.

    – Öppna inte brevet! Skrek hon.
    – Varför frågade jag med en argare röst en menat.
    – För det är till mig inte till dig! Sa hon surt.
    – Ok. Svarade jag lugnt och gav henne brevet.
    Sen gick vi till köket och åt utan att prata om brevet. Men jag kunde inte hjälpa att undra vad det var som var så hemligt. Till slut klarade jag det inte längre.
    – Vad är det i brevet som är så hemligt att inte din man får läsa det? Frågade jag plötsligt
    – Det är personligt jag vill inte att någon ska läsa det. Sa hon lugnt, men man såg att hon började bli arg.
    – Vi har varit gifta i fem år jag trodde att vi skulle berätta allt för varandra. Sa jag högljutt.
    – Varför kan du inte bara acceptera att jag inte vill att du ska läsa brevet. Skrek hon tillbaka.
    – För att. Började jag skrika.
    Hon ställde sig upp och stormade ut ur köket. Hon plockade upp brevet och tog på sig skorna hon slängde igen dörren bakom sig.

    Gilla

  9. ANSIKTET

    Jag visste att jag aldrig mer ville återvända när jag såg den där mannen med sina läskiga ögon. De var helt vita. Han kollade på mig men jag försökte att undvika honom så jag kollade ner på marken och gick iväg. Jag började bli lite rädd så jag kollade tillbaka och då ser jag honom stirrande på mig med sina läskiga ögon. Jag kunde inte hålla mig mer så jag började springa så snabbt som jag kunde tills jag kom hem.

    Det hade gått ett tag och han hade inte varit i närheten nu, klockan var 9 på kvällen och jag gick för att kolla på tv som då visades det en fotbolls match där Barcelona spelade mot Celtic som ledde just då 5-0. Jag fortsatte att kolla på den intressanta matchen men det jag inte visste var att han var utanför fönstret och hade kollat på mig nu ett tag, tills jag märkte att något utanför ramlade som gjorde att jag också hoppade till med skräck, ”VAD VILL DU FRÅN MIG”?! men jag fick inget svar och började få panik så jag gick till hemtelefonen för att ringa polisen, precis då så bankade det på dörren och man hörde honom säga ”låt mig komma in”. Jag darrade medan jag väntade på att polisen skulle komma. ”Det här känns som en dröm” sa jag till mig själv, men jag visste att det inte var det och precis när jag sa det till mig själv så bröt han in sig i huset. Han stirrade på mig igen, det kändes som att jag skulle dö, jag visste inte vad jag skulle göra så jag sa ”gå härifrån” men han sa inget och gick.

    Ungefär 5 minuter efter att han hade gått så kom poliserna och började fråga frågor om allt som har hänt och tog lite fingeravtryck. Efter en liten stund så sa dem att dem skulle kolla upp honom i deras system för att kolla vem personen är. Så jag gick till sängen för att sova men det var svårt, kunde inte släppa tanken på allt som hade hänt och började fråga mig själv tänk om han kommer igen medan jag sover eller om att han är fortfarande kvar.
    Morgonen kom och jag hade fått ett brev från polisen där det stod att personen inte finns i deras system som då menas att han inte finns alls i världen och att jag kan ha bara inbillat mig. Jag kunde inte tro det som stod på texten för att jag visste själv att personen fanns. Så då kom jag på en idé att vad jag kan göra, jag tog min mini kamera och gömde den på mig så ifall han började komma så skulle kameran få tag på personen.

    Gilla

  10. När jag svänger ner mot Konsum på min cykel, inser jag att jag glömde telefonen hos Andreas. Jag får plocka upp den imorgon. Det hade varit en lång kväll och jag tänker för mig själv att jag måste sluta dricka så här mycket. Det blir aldrig mycket roligare, och jag är alltid helt förstörd dagen efter. Jag rullar förbi Konsum och förbannar den jävla sosse som tyckte att det var en bra ide att stänga fem minuter innan jag kom.
    -Aja, jag får väl be syrran köpa lite cola. tänker jag högt.

    Jag rullar genom den stora parken som ligger på andra sidan gatan. Den enda personen jag har sett sen jag lämnade Andreas var alkisen som alltid sitter på en bänk i utkanten av parken. Jag börjar tänka på allt som jag måste ta tag i nu när jobbet har börjat igen. Jag måste börja springa igen, och jag måste sluta äta så mycket skräpmat. Det kostar ju så förbaskat mycket i längden också.

    Jag är så inne i mina egna små tankar när jag trampar mig fram att verkligheten bara glider förbi. Jag tänker dock att statyn mitt i den stora parken såg konstig ut. Den var blöt, och aningen glansig. Det var inget konstigt i sig, men sist det regnade var för 4 dagar sen, och senaste gången man rengjorde statyn var för 51 år sedan, när den uppfördes. Det var ett litet evenemang förra året där man gav ut gratis saft och kakor, för att fira att det var 50 år sedan statyn uppfördes, 1965.

    -Nu är det bara två backar kvar. mumlar jag för mig själv och syftar på de två uppförsbackar innan nedförsbacken som tar mig hem till min 2:a. Jag kände en ström av målmedvetenhet komma till min kropp, och jag ställer mig på pedalerna för att kunna ta i mer, men så fort jag sätter tyngd på kedjan hoppar den av. Tror jag. Efter en kort inspektion kommer jag fram till att det främre kugghjulet har rostat sönder, och att hälften av piggarna hade brutits av när jag satte press på dem.

    Med en känsla av förlust lade jag mig uppgivet ner på gruset. Jag inser först nu att det har blivit molnigt, och endast ett fåtal stjärnor syns på himlen. Jag blir trött av hela situationen och stänger ögonen för ett par sekunder. Jag känner en sval bris över ansiktet och inser att jag verkligen behöver ta mig hem, så att jag överhuvudtaget kan ta mig till jobbet på måndag.

    När jag ställer mig upp blir jag yr och får en huggande huvudvärk. Världen snurrar runt mig, och jag måste sluta ögonen några sekunder innan jag kan sträcka på mig. Den där förbannade alkoholen… När jag öppnar ögonen står jag i början av parken, ett fåtal meter ifrån bänken som alkisen satt på. Nu är dock bänken tom, och alkisen är spårlöst försvunnen.
    -Fan, mumlar jag för mig själv och tänker att jag måste ha ramlat av cykeln och svimmat.
    -Jag måste ha drömt… tänker jag och erinrar att statyn såg blöt ut.
    När jag kollar mot cykeln ser jag att kedjan har hoppat av det främre kugghjulet. Efter en aningen noggrannare inspektion ser jag att några piggar hade rostat sönder, och brutits av. Närmare bestämt hälften.

    Jag går med cykeln vid min sida och en lätt rädsla vidare genom parken. För den andra gången.
    -Piggarna måste ha brutits av när jag ramlade. intygar jag mig själv. Det måste ha varit så…
    Oavsett om cykeln är trasig eller inte måste jag ta mig hem. Jag får väl lämna in den på verkstad på tisdag. Då kan jag sluta lite tidigare. Jag vandrar vidare genom den tomma parken. För varje steg jag tar hjälper alkoholen mig att glömma vad som hände. Till slut går jag bara tomt framåt. Ingen rädsla, ingen ånger. Bara målet att komma hem.

    Jag stoppar ner handen i fickan för att ta upp telefonen och kolla vad klockan är, men kommer ihåg att jag glömde den hos Andreas. Jag kollar upp mot himlen för att se vart månen är. Men himlen är helt tom. Inga moln, ingen måne. Bara en liten stjärna rakt upp i himlen. Runtom den finns endast mörker. Jag kollar runt mig och inser att jag redan står vid statyn. Eller där statyn skulle ha varit.

    Det går sakta upp för mig att något verkligen är fel. Från buskaget till höger om mig hörs en gren brytas. Cykeln glider ur handen på mig och ramlar ner på marken med ett högt skrammel. Jag står som förfrusen och väntar på att något ska hända, att något ska röra på sig, eller komma ut ur busken. Vad som helst. Men inget händer. Jag står i nattens tystnad utan att röra en muskel. Jag kan knappt andas. Jag tar ett steg tillbaka. Och då. Då känner jag en tung, kall handflata mot min nacke. Jag känner hur dödens fingrar kryper runt min hals. Som en spindels ben ser jag endast att dessa sylvassa, nål lika fingrar sträcker sig framför mig. Dessa kolsvarta, nästan ömtåliga saker böjer sig och sätter sina naglar mot min hals. Jag tar ett sista andetag innan jag känner hur denna kyla tränger sig in i min strupe, och hur mina lungor fylls med frost.

    Utan förmågan att stå rakt sjunker jag ner i en hög. Med ögonen uppåt är det sista jag ser mörkret, och den oändliga kylan i denna varelses ögon. Den där skulpturen är inte en staty. Det är jordens förbannelse från gud.

    Gilla

  11. Textuppgift Ansikten

    Jag hade aldrig vetat att en sådan sjukdom kunde vara så oskyldigt dräpande, att alla dina handlingar inte hade någon betydelse, att det jag gjort kunde jag inte minnas.

    Jag hade inte långt kvar att leva på denna planet, detta fick jag reda på varje kväll i 7 år. Varje kväll skulle jag informeras om att jag hade levercancer som hade spridit sig bortom operationskapabla områden. Varje kväll i 7 år skulle jag i ett flertal timmar vara i stillastående chock.

    Mitt tidigaste minne hade varit som ett litet barn, lekandes på den mörkskuggade grusvägen. Springandes kom min broder, med sin mors ömtåligaste porslinskopp slingrandes ut ur hans smala fingrar. Med bakom sig, en skrikande mor i distress som endast kunde åskåda koppen falla och splittras på marmortrappan.

    Även idag, 94 år efter kan jag nämna de minsta detaljerna i troligen mitt enda klara minne. Jag mindes inte starkast min mors panik och gråtande i sorg, utan de blomstrade rosväxterna bredvid den smala grusvägen. Före min mor fött mig hade mitt stora syskon insisterat om att få plantera ros frön vid sidan av gruset. Till nästan allas förvåning hade de ljusdoftande rosorna blomstrat som starkas bredvid gruset och avgaserna.

    Då jag är envis om att berätta detta fascinerande minne lyssnar de äldre väninnorna vaksamt med stor glädje. Ålderhemsskötarna lyssnar med lite intresse, såsom de redan hört denna berättelse ett stort antal gånger. Inte heller hade de ett normalt beteende när man hälsade med ett glatt leende, då de endast berättade sitt namn och rusade sin väg.
    En del av mitt medvetande förstod att människorna kring mig redan hade funnits i min närvaro sedan länge. Bortsett från detta hade jag alltid en svag känsla av utstötthet, som också hade varit främmande i cirka två decennier.

    Två enstaka månader senare en tisdagsmorgon hade min familj kallats för att ägna sina sista stunder med mig som levande människa. Jag kände stor sorg kring mig, sorg av de jag tillbringat och ägnat mitt liv till.

    Även om de personerna i sjukhusrummet var av släkt, kunde jag aldrig känna igen mina två barnbarn. Mina sista minnen av dessa två människor hade varit två skrikande och hjälplösa små ungar som nu enligt min dotter var fullvuxna människor. Några stunder senare hade en sjuksköterska visat sig med gråtande ögon. Jag kunde inte förstå varför denna människa visat sådan empati över mig när jag aldrig förr träffat henne i mitt liv.

    Senare under morgonen därpå hade min familj kallats till rummet för att säga ett sista farväl. Ännu en gång denna onsdagsmorgon kunde jag inte känna igen mina barnbarn som för mig fortfarande var två små spädbarn, som alltid lett till en 30 minuters diskussion där två främmande barnbarn introducerade sig själv till en aldrig ihågkommande mormor.

    Även om mycket var främmande under mina sista andetag och fallande ögonlock kände jag en varm och omfamnande omgivning av mina käraste, de få käraste som skulle efter livet på jorden aldrig kunna glömmas.

    Gilla

  12. -Vad fan vill du mig, lägg dig inte i mitt privatliv din äckliga jävel, sa jag innan jag gick ut genom den gamla ytterdörren som slogs igen med en smäll, men inte visste jag då att det var sista gången jag såg min mor.

    Jag gick med snabba steg argt men samtidigt gråtandes genom dem tomma gatorna i Stockholm. Där bara några enstaka gatlyktor lyste upp den långa väggen fyllda med bruna löv som ledde till min pojkväns hus som låg några hundra meter från mig. Det var en kall kväll då vinden blåste väldigt starkt, ovanligt starkt faktiskt. Jag var tvungen att sätta på mig min kofta, som fick mig att sätta på mig min kofta jag fått av min mormor i somras under min födelsedag som jag haft över axeln sen jag gick hemifrån.

    Jag hade bara gått en bit när jag insåg att något var fel. Jag var vid en lekplats som jag aldrig sett förut, lekparken har aldrig varit här innan. Den var gammal och det enda som stod var en klättervägg, det kom en plötslig stank från en gammal död fågel som fick mig att hålla för näsan.

    Dem röda gungorna som var i mitten av den äckliga lekparken svajade långsamt fram och tillbaks som gav av sig ett otäckt gnisslande ljud som fick mig att rysa av ljudet. Jag kollade bakom mig och allt jag såg var gamla hus som jag inte sett innan, dem var tomma och vinden blev allt kallare för varje sekund. Jag vände mig om och såg något bakom lekparken.

    Det var en man som stod i skuggorna och det enda som jag kunde tänka på var konflikten mellan mig och min mor men tankarna flög iväg när jag hörde viskningarna: ”död,död,död”. Orden fick mitt blod att isa sig och jag försökte skrika men ingen kunde höra mig…

    Gilla

  13. De Gråtande Änglarna

    Det var mörkt när jag vaknade, det skulle vara den sista gången som jag vaknade som mig själv. Jag kunde knappt urskilja något men efter en stund så kunde jag se var jag var. Jag hade vaknat mitt i mellan två gigantiska murar utav tegel och cement. Jag reste mig upp och gick rakt fram vilket ledde till en väg som ledde till antingen vänster eller höger. Jag bestämde mig för att svänga till vänster och jag gick i raska steg.

    Vägen ledde till en staty av en ängel. Statyn hade händerna om sitt ansikte och nere på plattformen som den stod på stod det ”Den Gråtande Ängeln”. Den var oerhört vacker och den glänste nästan. Jag kollade runt om statyn för att kolla ifall det var någon annan stig eller väg. Besviken, vände jag mig om för att jag inte kunde hitta någon väg. Jag bemöttes av en stor mur, överraskad hoppade jag tillbaka. Jag kollar runt och ser att statyn är borta. Istället för statyn var det en väg som ledde till ett slags torg. Förvånad går jag vidare in till torgen.

    Jag började gå mot torgen och såg flera utav statyn som jag såg tidigare. Den enda skillnaden i mellan dessa statyer och den tidigare var att deras ansikten inte var täckta utav deras händer. Nu kunde jag se deras ansikten mycket klarare. De var som man kunde ha tänkt, vackra. Det kanske låter lite konstigt kommande från mig men de var så vackra att man inte kunde beskriva dem.

    Jag vände mig om för att se ifall muren var borta men den var fortfarande där.
    Jag fortsatte att gå igenom torgen. Statyerna hade flyttat. Först så tänkte jag inte mycket om det för att de knappt hade flyttat, men de var alla vända mot mig. Jag började småspringa igenom torgen. Jag kunde inte hjälpa att vända mig om och statyerna hade flyttat igen och nu var det mycket närmre. Jag kollade runt efter en utgång men jag hittade ingen. Det var nu tanken sjönk in, jag var instängd med statyerna. Jag kollade på statyerna en sista gång, jag var omringad. Nu var de inte lika vackra eller fina. Deras ansikten var vridna i vrede. Varenda gång jag blinkade kom de närmre och närmre tills det var knappt en meter ifrå-

    Jag är en utav dem nu, fast i samma rymd som alla andra tills någon stackare som mig kommer. Då ska vi göra den personen till en utav oss.

    Gilla

  14. Jag lovade mig själv att aldrig återvända… ändå så står jag här igen.

    Jag står under valvet och tittar ut över den övernaturligt mörka kyrkogården. Med ett djupt andetag tar jag dem första stegen på stigen. En känsla av bekant ängslan kryper sig fram när jag dras längre och längre in bland gravstenarna och statyerna av änglar och demoner.

    Varför kom jag tillbaka hit? Tänker jag för mig själv och stannar en stund för att titta mig omkring. Det är oförståeligt hur en så oändligt stor kyrkogård kan finnas mitt i den täta skogen.

    Jag går längre in på stigen än jag någonsin vågat gå förut, men kan fortfarande inte se slutet av kyrkogården vid horisonten. Gravarna och kryptorna sträcker sig i ett virrvarr runtomkring mig så långt ögat når och ängslan växer sig starkare. Jag vänder mig om och försöker se det mosstäckta valvet jag kom ifrån och ser den övre halvan av valvet sträcka sig över horisonten. Jag får en gnista sunt förnuft och vänder mig om för att gå tillbaka och hitta någon att visa denna märkliga plats för, när jag hö… Jag stelnar till frusen där jag står och håret reser sig på nacken. Någonting rör… Vid, min axel?! Jag känner en onaturligt kall, tung andedräkt träffa min nacke och dra sig som en orm runt mig. En hemsk lukt omfamnar mig och jag börjar tappa balansen där jag står. Allt blir plötsligt mörkt jag tar några vacklande steg innan jag hör min kropp träffa marken.

    Jag öppnar ögonen och ser den stjärntomma himlen över mig. Hoppandes upp på fötter ruskar jag av mig och känner för första gången i mitt liv en dödsskräck.
    Jag granskar snabbt min omgivning i hopp om att återvinna det lilla självförtroendet jag en gång hade, men slås av skräck när jag ser minst 8 slingrande gångvägar sträcka sig så långt jag kan se.
    Jag springer panikartat utan att veta vart jag är på väg och försöker att samla mina tankar.

    Vad i helvete var det som flyttat på mig? Vad var det som rört vid min axel och hur… Hur! Ska jag komma härifrån…
    Jag fortsätter att springa men gravarna tar aldrig slut. Jag vänder mig om och kunde svära att några av statyerna bakom mig flyttat sig närmre och vänt sig mot mig.
    Jag ruskar bort tanken snabbt som ögat och springer tills mina ben ger vika. Med ett uppskrapat ben sätter jag mig lutad mot en staty, den måste ha varit en ängel av sten innan den tappat ena vingen och fått ett sjukligt ansikte med mörkgrön mossa växande ur munnen.
    Fruktan fyller min kropp och själ när jag ser att någonting röra sig i kryptan framför mig, innan jag hinner ropa efter hjälp känner jag en kall och benig hand ta ett fast grepp om min hals…

    Gilla

  15. Vi hade kommit till huset på kvällen för att vi är scouter som ville ha lite äventyr. Nu är vi framme vid huset. Huset ser ut som ett gammalt kråkslott. Det fanns rykten om att en rik familj har varit där och sedan försvunnit. Ingen vet vart de tog vägen. Men nu är vi i huset till slut.
    Vi kommer till två stora dörrar som ser lite ruttna ut men min lillebror Axel frågade om det här är en bra ide att gå in i kråkslottet. Tror du att det är några djur här inne? Ja kanske, svarade jag men det är roligt att komma ut på äventyr. Så vi gick in och det var kyligt och fuktigt.
    Vi gick långsamt igenom stora hallen. Hallen hade en massa växter som växte ur väggarna. Sedan gick vi upp för trapporna till övre våningen som har ett hål i väggen så man ser ut i hela vildmarken. Vi hörde något som smällde igen. Axel pep av skräck och han började skaka. Vi vände på oss och gick in i ett stort sovrum.
    I sovrummet låg det en stor tiger på sängen som vrålade av hunger. Vi sprang ut ur huset och vi kommer aldrig mer att gå tillbaka men nu vet vi i alla fall vad som fanns där inne.

    Gilla

  16. Det var framåt kvällen och Vivi var ute och gick i parken efter att hon hade varit på bio. Klockan var tio så det var mörkt ute. Hon hörde ett ljud som plötsligt kommer närmare.
    hon såg ingenting och blev rädd. Nu hördes springande steg så Vivi började springa. en joggare med en hund sprang om henne och hon började skratta.

    Gilla

  17. Framåt kvällen gick jag ut på stan ute på stan. Efter en stund såg jag en man. Med desamma gick jag fram till mannen. I samma ögonblick frågade jag honom vem han var. På en gång sa han att han var Batman. Naturligtvis blev jag rädd. På en gång sprang jag hem. Med desamma följde Batman efter mig. Naturligtvis sa han att han var snäll. Rätt som det var blev vi bästa kompisar.

    Det var på kvällen som Vivi gick in i parken efter att hon hade varit på bio. Klockan var tio och det var mörkt ute. Hon hörde ett ljud. Ljudet kom närmare, hon såg inget, hon blev rädd. Nu hördes sprintade steg, Vivi började springa. En joggare med hund spray om henne och hon började skratta

    Gilla

  18. Det var framåt kvällen och Vivi var ute och gick i parken efter att hon hade varit på biografen. Klockan var tio så det var mörkt ute. Hon hörde ett ljud, som kommer närmare.
    hon såg ingenting och blev rädd. Nu hördes springande steg så Vivi började springa av rädsla. en joggare med en hund sprang om henne och hon började skratta för att hon blev rädd av joggaren.

    Gilla

  19. Det var sent på kvällen. Vivi gick med bestämda steg genom parken. Hon hade precis sett en mycket läskig skräckfilm. Det var sent på kvällen, nästan midnatt. Det gick nästan inte att se någonting. Hon hörde ett ljud som med tiden kom allt närmare. Vivi såg sig över axeln men kunde inte se vad det var som lät. Rädslan spred sig mycket hastigt genom kroppen. Ljudet kom allt närmare, det lät som någon eller något sprang efter henne. Vivi drabbades av panik och började springa. Till sin lättnad sprang en joggare med hund ikapp henne vilket fick Vivi att gapskratta.

    Gilla

  20. Det var längre fram på kvällen då Vivi var ute och gick i parken. Hon hade under kvällen vart på bio. Hon var tio på kvällen och det hade blivit mörkt. Hon hörde ett slags ljud och ljudet kom bara närmare och närmare. Det var för mörkt för att se något så rädslan växte. Bakom henne hörde hon nu springande steg. Nu började Vivi också springa. Det ända som kom förbi var en joggare med en hund. Då brast Vivi ut i skratt.

    Gilla

  21. Det var på kvällen och Vivi gick i parken. Hon hade varit på bio. Klockan var tio och det var mörkt ute när hon hörde ett ljud. Hon såg dock inget och blev rädd när ljudet kom närmare hörde hon även springande steg. Vivi började springa och en joggare med en sprang om henne. Hon började skratta.

    Gilla

  22. Det var sent på kvällen, Vivi var ute och gick i parken. Hon kom precis från bion.
    Klockan var tio och det var mörkt ute, plötsligt hörde hon ett ljud. Även fast hon inte såg något, så blev hon rädd. Ljudet kom närmre, springande steg. Vivi började också att springa, precis när hon började springa kom en joggare förbi med sin hund.Vivi skrattade lätt åt situationen.

    Gilla

  23. Det var framåt kvällen och Vivi var ute och gick till parken efter att hon hade varit på bio. Klockan var tio på kvällen och det var mörkt ute. Hon hörde ett ljud som plötsligt kom närmare och närmare, och
    hon såg ingenting och blev rädd. Nu hördes det springande steg så Vivi började springa. Sen kom en joggare med en hund sprang om henne och då började hon skratta.

    Gilla

    1. Det var sen på kvällen och Vivi var ute och gick till parken efter att hon hade varit på bio. Klockan var tio på kvällen och det var mörkt ute. Hon hörde ett ljud som kändes att komma närmare och närmare, och
      hon såg ingenting och blev rädd. Nu hördes det springande steg så Vivi började springa. Sen kom en joggare med en hund och sprang om henne och då började Vivi skratta.

      Gilla

  24. Sent en kväll var Vivi ute och gick i parken. Hon hade varit på bio. Klockan var tio och det var redan mörkt ute. Plötsligt hörde hon ett ljud bakom sig, hon vände sig hastigt men såg inte något hon blev orolig. Sen hörde hon det igen men mycket närmare den här gången, hon började springa. Efter bara några sekunder blev hon om sprungen av någon som var ute och joggade med sin hund. Hon stannade och böja skratta.

    Gilla

  25. Det var på kvällen och Vivi gick i parken efter att hon varit på bio. Klockan var tio och det var mörkt ute när hon hörde ett ljud, ljudet koma närmare nu, hon såg inget och blev rädd. nu hördes springande steg och Vivi börjar springa för att sen se att det var en joggare med hund som sprang om henne, Vivi skrattar lätt.

    Gilla

  26. ”Ögonen Bakom Häcken”

    Klockan 19:00

    Det är en mörk söndag i december. Det är kallt utomhus och det är snö som glittrar som i en sagofilm. Det finns inget mer att säga än att jag älskar det. Bara att sitta framför en brasa med min älskade fru och känna de fina kärleks känslorna inom mig. Vi är nygifta sedan förra veckan så vart vi man och hustru, vi har ett barn också eller ja ett barn det är en liten jack Russel vid namn Doris. Vi älskar henne över allt annat hon är så söt och rolig så vi kallar henne för vårt egna barn. Jag sitter och tittar på min vackra dam i ögonen i flera minuter samtidigt som jag håller en bok i min hand och med den andra så drar jag mina fingrar igenom hennes blonda mjuka hår.

    Klockan 19:50

    Jag tar på mig min gråa rock och tar ut Doris i snön på baksidan för att hon ska kunna utföra sina behov. Det är kallt jag känner hur kallt det är när jag tar fram en servett och snyter mig det känns i hela näsan när snoret forsar ut. Jag tittar till höger om mig och ser denna stora häck som jag har kollat fundersamt på varje gång jag har tagit ut Doris på baksidan eller bara vart ute och fixat på tomten. Vi bor i ett radhus så vid varje hus så är det en häck emellan så man ska få sin ”privacy”, men just den häcken är det något märkvärdigt med jag får såna rysningar så att jag känner varenda hårstrå på kroppen växa varje gång jag vänder min kropp emot den. Det är nämligen så att det är ingen som bor där, det har stått tomt i över 6 månader nu, innan var det två äldre damer som bodde där. Så som jag minns de var de rätt strikta och otrevliga. I vilket fall så tar jag tar upp Doris i min famn och vänder mig för att gå in.

    När Doris har sprungit in och jag ska stänga dörren så hör jag ett starkt gnisslande som skär djupt in i öronen. Det kommer från andra sidan av häcken, den till höger som stått tomt i 6 månader.
    Jag går ut igen och tycker det är väldigt obehagligt men jag tar min stege klättrar upp på den och tittar över. Det är inte mycket som är kvar det ända jag kunde se som kunde passa in till gnisslandet var den gamla brunnen som stod där. Jag ska precis klättra ner och hör ljudet igen, jag klättrar upp snabbt och tittar och då mitt framför mig så är det blekt läskigt ansikte. Det var en äldre dam med helt vita ögon, jag hamnar i chock jag kan varken röra mig eller blinka det känns som om tiden står stilla. De ögonen fick mig att känna mig tom och helt iskall och jag blir helt skraj. Sedan kommer min kära fru ut och säger med en förvånad röst ”vad gör du?”. Jag kliver ner och säger det var inget och gick sedan in.

    Klockan 22:30 – 23:40

    Vi har krupit ner till sängs med Doris vid våra fötter för att sova, jag pussar min fru i pannan och säger sov gott. Jag hinner inte sova länge innan jag vaknar av först ett starkt och hotfullt ylande och sedan som ett pip från undervåningen. Jag tittar snabbt ner mot mina fötter och Doris ligger inte där. Det tar inte mer än en sekund innan jag var uppe ur sängen och sprang ner för trappan i en så pass fart att det känns som om jag ska ramla vid varje trappsteg jag tar. Jag har aldrig sett något så hemskt och vidrigt i hela mitt liv, Doris sitter upp spikad på köksvägen. Allt i hennes lilla kropp är utanför och ligger på köksgolvet. Jag känner hur jag får såna kräk attacker som rusar genom mig och jag spyr på golvet som aldrig förr. Min kära fru springer ner och ser det hela, hon bleknar till och svimmar av. Då får jag panik och springer till telefonen och slår in 112, jag kommer fram till nån vid namn Johanna hon säger att alla är upptagna. Jag känner igen den rösten en röst av en äldre kvinna det lätt exakt som en av de äldre damerna som bott i huset bredvid oss. Ett hemskt vidrig röst som låter att hon har rökt minst 20 paket cigaretter om dagen. Då hör jag ett ilsket och hemskt skratt i luren jag sular iväg hemtelefonen allt vad jag kan och springer fram till min fru sätter hennes huvud i mina knän och kollar ut på baksidan och ser en av de äldre damerna och hennes hemska ögon. Jag skriker av ilska till henne vad är det du vill då blir det som en smäll vid rutan och det känns som slowmotion och jag känner hur en glasskiva tränger sig in i huvet på mig. Hela mitt liv forsar förbi mig och det blir svart.

    Gilla

  27. Närhet
    Det gick för långt, vi kunde inte stanna, inte när den var i vår närhet…

    Skolan ligger bakom Hanssons brädgård. Äpplena var riktigt röda i år. Jag och Ville genade mellan lagren och förbi den rostiga cirkelsågen. Det hade redan ringt in. Vi skulle ha Fröken Larsson i tyska. Nu skulle vi få en utskällning.

    Efter gympan med ”Kapten”, så sprang vi hem till Ville. Tog ett varsitt äpple. Vi satte oss på verandan och spelade kort, black jack, som vi sett på teve. Mörkret fall över oss, vi slutade spela, glaslampan i taket gav oss inte ljuset som vi behöver för att fortsätta.

    Vi beslöt och för att kasta sten vid damen, se vem som kunde få mest hop och vem som kunde träffa ett rörande mål. Mörkret gjorde det omöjligt att se något, Villes hemgjorda ficklampa gjorde inte saken bättre. Vi beslöt oss om att ta en genväg genom det höga gräset. Vi viste att det inte var någon bebodd i närheten, det tog bort den obehagliga känslan om att någon kollar på dig.

    Framme vid dammen berättade jag allt för Ville, om sakerna som pågick i mitt hem. Han trodde att allt jag sa var Bullshit, men jag visste att det var något på gång, det var inte som det normala, allt var förändrat. Jag lossades som inget och fortsatte kasta sten.

    Det började bli sent, vi visste inte ens vad klockan var, det ända vi visste var att den var runt halv ett när vi gick hemifrån. Vi spenderade resten av natten vid dammen.

    Vi hade varken någon kontakt med våra föräldrar, inte för att dem bryr sig om oss direkt. Hungern tilltog oss och vi begick hemåt, på vägen kollade vi oss runt de gamla övergivna lokalerna som låg runt ängen. En övergiven stad, eller mer en stad som hade sin grund som sedan blev övergiven, det hade något med kriget att göra. Platsen blev övergiven.

    Jag var nästan framme. Jag hade bara den långa grus stigen kvar. Den som skilde oss från landsvägarna och grannar. Vägen var helt rak och hade en tät skog runt sig, en skog som ser ut som gjord av demoner och spöken på kvällarna. Som tur var det dag.

    Helt slut och låg på energi öppnade jag dörren. För att glatt säga hej till alla. Direkt gav jag mig på resterna från gårdagen middag som mamma underligt sparade. Pappa låg sovandes vid tv:n helt omgiven av Lone Star, hans favorit. Jag frågade vår städerska om vart mamma har tagit vägen. Hon är spanjorska, inte den bästa på engelska direkt men jag förstod oftast. Men hon var underlig idag. Hon sa saker som lät som mummel och inte som den spanskan jag har hört innan. Hon lätt upphetsad. Säkert något tjat om gud igen.

    Vi packade våra saker och gick från vårt hem, bara för den där saken. Den ger mig oro varje gång jag ser den. Som att vi inte var värda dess närvaro. Redan vid dess första dagar, kände jag att den stirrade när man kollade bort, som att den ville se vad vi gjorde. Jag visste inte själv hur den dök upp, mamma vann tydligen en tävling online som hon själv inte visste att hon var med i. Det hela var bara skumt och underligt. Men vi kunde inte bara göra oss av med den.

    Redan i början hände det ”saker”. Saker som man inte direkt ville tro på. Varje morgon vaknade alla av att dörren slog mot väggen när vinden drog igenom huset. Första natten trodde vi att vi hade fått ett vanligt inbrott. Men inget hade försvunnit. Men ändå detta var inte så onormalt, vår dörr var väldigt gammal och kunde lätt öppnas av en stark vind. Men detta var bara början. Som en varning, en varning om en fara, någon eller något visade vägen ut. Men vi valde att stanna, stanna i det som senare skulle bli vår undergång.

    Gilla

  28. Sverker utkast 2

    Jag lovade mig själv att aldrig återvända… ändå så står jag här igen.

    Jag står under valvet och tittar ut över kyrkogården. Med ett djupt andetag tar jag de första stegen på stigen. En känsla av ängslan kryper sig fram när jag dras längre och längre in bland gravstenarna och statyerna som föreställer änglar och demoner.

    Varför kom jag tillbaka hit? Tänker jag för mig själv och stannar en stund för att titta mig omkring. Det är oförståeligt hur en sådan kyrkogård kan finnas mitt i den täta skogen.

    Jag går längre in på stigen än jag någonsin vågat gå förut, men kan fortfarande inte se slutet av kyrkogården vid horisonten. Gravarna och kryptorna sträcker sig i ett virrvarr runtomkring mig så långt ögat når och ängslan växer sig starkare. De irrande gångarna gör mig febrig. Och jag känner mig ens som en skeppsbruten sjöman mitt i en kall och själlös ocean.

    Jag vänder mig om och försöker se valvet jag kom ifrån. Jag ser den övre halvan av det stora lutande valvet och känner mig liten och ömtålig. Då får jag, som en gudagåva, en gnista sunt förnuft, finner mig själv och tar några bestämda steg tillbaka mot valvet för att hitta någon att visa denna märkliga plats för, när jag hö… Jag stelnar till frusen där jag står och håret reser sig på nacken. En tung hand rör… Vid, min axel?! Någonting kallt och tättslutande, inte vinden, men för tungt för att vara en andedräkt drar sig som en orm runt mig. En hemsk lukt omfamnar mig och jag börjar tappa balansen där jag står. Allt blir plötsligt mörkt jag tar några vacklande steg innan jag hör min kropp träffa marken.

    Jag öppnar ögonen och ser den stjärntomma himlen över mig. Hoppandes upp på fötter ruskar jag av mig och känner för första gången i mitt liv en dödsskräck.
    Jag granskar snabbt min omgivning i hopp om att återvinna det lilla självförtroendet jag en gång hade, men slås av skräck när jag ser minst 8 slingrande gångvägar sträcka sig så långt jag kan se.
    Jag springer panikartat utan att veta vart jag är på väg och försöker att samla mina tankar.

    Hur i helvete har jag hamnat här? Vad var det som rört vid min axel och hur… Hur! Ska jag komma härifrån…
    Jag fortsätter att springa men gravarna tar aldrig slut. Jag vänder mig om och kunde svära att några av statyerna bakom mig flyttat sig närmre och vänt sig mot mig.
    Jag ruskar bort tanken snabbt som ögat och springer tills mina ben ger vika. Med ett uppskrapat ben sätter jag mig lutad mot en staty, den måste ha varit en ängel av sten innan den tappat ena vingen och fått ett sjukligt ansikte med mörkgrön mossa växande ur munnen.
    Fruktan fyller min kropp och själ när jag ser någonting röra sig i kryptan framför mig, innan jag ens hinner tänka på att få min trötta kropp att agera känner jag en kall och benig hand ta ett fast grepp om min hals…

    Gilla

  29. Sverker läxa

    Det är sent på kvällen. Vivi går i parken. Hon har nog varit på bio och tittat på den där filmen hon har pratat om hela veckan.
    Jag tittar ner mot min gamla klocka och hinner precis se klockan slå 10, jag förstår nu varför det är så mörkt ute. Det verkar som om hon hörde ett ljud. Ljudet rör sig närmre och närmre men hon kan inte se vad det är. Man kan se hur rädslan växter sig starkare och hon börjar springa.
    Precis när hon tagit dem första 2 stegen kommer en joggare med hund som springer förbi henne.
    Jag försöker hålla in mitt skratt men det verkar som om Vivi har det svårare än mig att hålla in sitt eget.

    Gilla

  30. ANSIKTET

    Jag visste att jag aldrig mer ville återvända när jag såg den där mannen med sina läskiga ögon. De var helt vita. Han kollade på mig men jag försökte att undvika honom så jag kollade ner på marken och gick iväg. Jag började bli lite rädd så jag kollade tillbaka och då ser jag honom stirrande på mig med sina läskiga ögon. Jag kunde inte hålla mig mer så jag började springa så snabbt som jag kunde tills jag kom hem.

    Det hade gått ett tag och han hade inte varit i närheten nu, klockan var 9 på kvällen och jag gick för att kolla på tv som då visades det en fotbolls match där Barcelona spelade mot Celtic som ledde just då 5-0. Jag fortsatte att kolla på den intressanta matchen men det jag inte visste var att han var utanför fönstret och hade kollat på mig nu ett tag, tills jag märkte att något utanför ramlade som gjorde att jag också hoppade till med skräck, ”VAD VILL DU FRÅN MIG”?! men jag fick inget svar och började få panik så jag gick till hemtelefonen för att ringa polisen, precis då så bankade det på dörren och man hörde honom säga ”låt mig komma in”. Jag darrade medan jag väntade på att polisen skulle komma. ”Det här känns som en dröm” sa jag till mig själv, men jag visste att det inte var det och precis när jag sa det till mig själv så bröt han in sig i huset. Han stirrade på mig igen, det kändes som att jag skulle dö, jag visste inte vad jag skulle göra så jag sa ”gå härifrån” men han sa inget och gick.

    Ungefär 5 minuter efter att han hade gått så kom poliserna och började fråga frågor om allt som har hänt och tog lite fingeravtryck. Efter en liten stund så sa dem att dem skulle kolla upp honom i deras system för att kolla vem personen är. Så jag gick till sängen för att sova men det var svårt, kunde inte släppa tanken på allt som hade hänt och började fråga mig själv tänk om han kommer igen medan jag sover eller om att han är fortfarande kvar.
    Morgonen kom och jag hade fått ett brev från polisen där det stod att personen inte finns i deras system som då menas att han inte finns alls i världen och att jag kan ha bara inbillat mig. Jag kunde inte tro det som stod på texten för att jag visste själv att personen fanns. Så då kom jag på en idé att vad jag kan göra, jag tog min mini kamera och gömde den på mig så ifall han började komma så skulle kameran få tag på personen. Så jag gick utanför mitt hus och började kolla runt efter honom ifall han var runt omkring men jag såg ingenting. Jag hade väntat 15 minuter med rädsla och tillslut så ser jag något röra sig bakom ett stort träd. Hela min kropp började darra men jag behövde få tag på honom så jag gick fram och sa vem är det?. Och då svarar han ”Din mardröm”

    Gilla

  31. Sammansatt:
    Det var på kvällen och Vivi gick i parken på väg hem från bion. Klockan var tio och det var mörkt ute. Vivi hörde ett ljud, ljudet kom närmre men såg ingenting. Vivi blev rädd och hörde springande steg. Viv började springa men blir sedan omsprungen av en joggare med en hund. Hon började sedan skratta.

    Komplex:
    Det började bli sent på kvällen. Vivi var på väg hem efter att ha varit på bio. Hon tog vägen genom parken. Klockan närmade sig tio och det hade redan blivit mörkt ute. Vivi hörde något ljud som hon inte kände igen, det kom närmre och närmre. Hon såg ingenting tack vare mörkret. Vivi blev rädd och hörde ett springandes ljud. Vivi valde att springa själv på grund av sin rädsla. Efter några sekunder blev Vivi omsprungen av en joggare som var ute och sprang med sin hund. Vivi började skratta för sig själv när hon insåg vad hon hade blivit rädd för.

    Gilla

  32. Klockan var tio på kvällen och Vivi hade precis varit på bio. Hon var på väg hem så hon gick igenom den mörka parken. Vivi gick ensamt i parken och hörde ett ljud som verkade komma närmare och närmare. Hon vart rädd eftersom att hon inte såg någonting. Nu kunde hon höra att det var springande steg efter henne, så hon började springa. När Vivi vände sig om såg hon att det bara var en joggare med sin hund. Vivi började skrattade tyst för sig själv över hennes rädsla.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: