Riktig svenska

Nu har jag läst era personliga brev. Tack för dem. Syftet var förstås att vi skulle lära känna varandra bättre, men jag kan förstås inte låta bli att lägga märke till ett par saker vi behöver tänka på.

  1. Styckeindela. Följ de principer som finns för styckeindelning.
  2. Särskriv inte. Det heter svensklärare inte ”svenska lärare”, det skulle då vara i bemärkelsen inte min ”amerikanska lärare”.

Skrivregler vi behöver komma ihåg.

Vanliga språkfel.

Övning

Gör följande övning. Posta ditt förslag till styckeindelning. Här finns originalet och den styckeindelning som författaren valde.

Öva de och dem. Efter övningen. Fundera på hur du skulle förklara hur de och dem ska användas. Skriv ner den förklaringen. Posta som kommentar.

31 reaktioner till “Riktig svenska”

  1. Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna

    Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen.

    För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare. Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen.

    Om det stämmer att ungefär 60 % av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.

    Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt.

    Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister. Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början.

    I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart.

    Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  2. Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna
    Problemet med det nya lagförslaget mot fildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare. Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen.
    Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet. Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad.
    Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt.
    Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister. Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början.
    I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  3. Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna

    Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare.

    Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.
    Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister. Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan.

    Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början.
    I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna.
    Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  4. Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare. Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.

    Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister.

    Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början.

    I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  5. Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna
    Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare.

    Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.

    Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister.
    Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst.

    Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  6. Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna
    Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare.

    Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet. Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister.

    Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  7. Problemet med det nya lagförslaget mot fildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare.
    Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.
    Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister.
    Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst.
    Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  8. Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare. Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet. Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister. Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  9. Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna
    Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare.

    Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.

    Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister.
    Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst.

    Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  10. Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna

    Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare.

    Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet. Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad.

    Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister. Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet?

    Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  11. VI ARTISTER TJÄNAR INTE PÅ ATT HETSA MOT FILDELARNA

    Problemet med det nya lagförslaget mot fildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden.

    Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare.

    Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.

    Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad.
    Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister.

    Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst.

    Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  12. Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna
    Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare.

    Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.

    Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt.

    Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister. Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential.

    Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  13. Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare.

    Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.

    Fildelningsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet.

    Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister.

    Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets kommersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst.

    Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart.

    Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  14. Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden

    Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare. Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet. Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister.

    Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  15. Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen.

    För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare. Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt?

    Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet. Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning.

    Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister. Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet?

    Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst.

    Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart.
    Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  16. Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna
    Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare. Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.

    Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister.

    Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början.

    I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart.

    Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  17. Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna
    Problemet med det nya lagförslaget mot fildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare. Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt?

    Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nät-trafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor.

    Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet. Fildelningsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet.

    Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister.
    Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets kommersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början.

    I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  18. Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna
    Problemet med det nya lagförslaget mot fildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare.

    Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.

    Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister.

    Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst.

    Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  19. Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna

    Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden.

    Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare.

    Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.

    Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister.

    Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst.

    Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  20. Vi artister tjänar inte på att hetsa mot fildelarna
    Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare. Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt?

    Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet. Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt
    .
    Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister. Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början.

    I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  21. Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen.
    För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare. Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.
    Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning.
    Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister. Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början.
    I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart.Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  22. Förklaring för de/dem: Lättaste sättet är att jämföra med engelska de= the they. dem= them. och om det står som efter spelar det ingeroll

    Gilla

  23. Om jag behövde förklara hur De och Dem fungerar hade jag sagt att testa att jämföra det med engelskans They och Them. Så att They är De och Them är Dem. På det sättet kan man testa sig fram.

    Gilla

  24. Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden. Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen.

    För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare. Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden? De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet.

    Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad. Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt. Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning.

    Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister. Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential. Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början.

    I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart.Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  25. jag fick 8/10. 5 o 10 var fel. om jag var tvungen att förklara skillnaden skulle så skulle jag säga att de= they o the, samt att dem=them. jag skulle också berätta om jag/mig regeln.

    Gilla

  26. Enklaste sättet för mig att skilja på ”dem” och ”de”, är att byta ut ”dem” mot ”mig” och ”de” mot ”jag” i meningen för att se vad som passar bäst…
    ”They” och ”Them” är ord som skulle fungera på samma sätt fast på engelska…

    Gilla

  27. När man ska välja mellan dem och de så kan man testa byta ut ”dom” mot mig(dem), jag(de) och engelskans the(de).

    Gilla

  28. Man använder ”de” när man brukar prata om subjekt i plural form för första gången. Till exempel ”DE ligger på bänken”.
    Skillnaden mellan de och dem är att när man använder DEM, då vet man vem eller vad man pratar om.
    Till exempel om man säger ”Jag känner Johan och Colin.” Då måste man använda DEM för att man redan vet vem man pratar om, och då säger man ”Jag ska slå DEM.”.

    Gilla

  29. Problemet med det nya lagförslaget motfildelning – liksom film – och musikbranschens vanliga utgångspunkt i diskussioner om nedladdning – är att man riktar in sig på att sätta fast enskilda fildelare. Ingen vinner på den jakten i längden.Vi måste acceptera att verkligheten ser ut som den gör, och sluta försöka bekämpa nedladdningskulturen. För den är redan ett faktum, och musikbranschen skjuter sig själv i foten när man lägger ner en massa energi på att jaga privata fildelare. Varför riktar man inte istället in sig på de stora kommersiella aktörerna på marknaden?

    De som faktiskt tjänar enorma summor på olaglig fildelning – helt lagligt? Jag tänker till exempel på MP3-tillverkare och bredbandsbolagen. Om det stämmer att ungefär 60% av all nättrafik härstammar från (olaglig) musiknedladdning, och om man räknar med att de flesta nedladdarna betalar för sin tid ute på nätet handlar det ju om enorma summor. Man skulle till exempel kunna tänka sig att en så kallad trafikskatt infördes på nätet. Fildelninggsfrågan är komplicerad. Därför är det viktigt att diskussionen kring nedladdning på nätet blir mer nyanserad.

    Jag anser att varje upphovsman eller kvinna ska ha rätt att själv bestämma hur publiken ska få tillgång till det egna materialet. Jag har till exempel lagt ut flera av mina låtar på nätet för gratis nedladdning. Detta gjorde jag för att omfamna nuet och nå ut till så många som möjligt.
    Tillsammans med vänner driver jag också skivbolag och det är inte tu tal om saken: vi förlorar en massa pengar på gratis nedladdning. Jag kan räkna upp flera fantastiska musiker som på grund av detta inte kan försörja sig som artister. Därför måste vi fråga oss: Hur ska vi få folk att VILJA betala för musik – eller någonting annat – på nätet? Vi borde lägga vår kraft på att förstå och utnyttja nätets komersiella potential.

    Jag tror inte att det finns EN lösning på den frågan. Det handlar om att hitta olika ingångar och flera olika lösningar, beroende på vem man vänder sig till och med vilken produkt eller tjänst. Som jag ser det har musikbranschen varit fel ute från början. I början av 2000-talet när fildelningen tog fart, framförallt inom hiphop-genren, borde de stora skivbolagen tänkt längre än de gjorde. De borde frågat sig: Hur ska vi möta den här konkurrensen? Men istället för att sänka priset på CD-skivorna, svarade man med att höja det. Och så har man fortsatt måla in sig i ett hörn som inte leder någon vart. Det är upp till varje artist att ta ställning i de här frågorna. Alla måste följa sina egna hjärtan. För mig handlar det om att hitta nya lösningar som fungerar i den tid vi lever i nu.

    Gilla

  30. När pratar säger man dom vilket är både för de och dem. Jag tycker att man även kan skriva dom och inte de och dem.

    Ett enkelt knep är att byta ut de mot jag och dem mot mig så funkar det bra

    Gilla

Lämna ett svar till Lowe Linde Neveling Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: