Övermänniskan och det sublima

Renässansen sammanfaller med boktryckarkonsten och reformationen. Tillsammans blir de ett kulturellt och idémässigt sjumilakliv. Boktryckarkonsten möjliggör spridandet av information (Bibeln) på en massiv skala som saknat motstycke i den hittillsvarande historien. Den möjliggör också för människor att få tillgång till Guds ord utan att behöva gå via auktoriteter som hade monopol på böckerna och kunskaperna.

Reformationen bryter kyrkans och de troendes band till påven (il papa, ”fadern”). Det blir därmed ett uttryck för något oerhört i ett auktoritärt samhälle. Man kan göra uppror mot Guds ställföreträdare på jorden och komma undan med det. Påven hade vid det här laget varit trons högsta företrädare i över 1000 år!

Händelserna förebådar något ännu mer dramatiskt och för den här tiden ännu fullständigt otänkbart: det symboliska fadersmordet. 300 år senare förklarar filosofen Nietzsche: Gud är död.

Individualismen tar alltså sin idéhistoriska början i och med renässansen. Descartes och renässansmålarnas porträtt vittnar om jagets och individens inträde på den historiska scenen. Skönlitterära figurer som Hamlet och Don Quijote blir urbilder av mänsklig kamp och tvekan inför handling i en galen (absurd) värld där svaren kommer inifrån (en själv) snarare än utifrån (från Gud).

Vi har talat om det absurda, att inse sin obetydlighet, och om det filosofiska självmordet, flykten från att välja. Vi har berört att det blir en dubbel bestraffning att finna att sisyfostillvaron är ett lidande. Och vi har konstaterat att Camus säger att vägen ur tristessen och meningslösheten ligger i ett slags uppror, en revolt, där man finner en mening i en meningslös värld, en mening för mig.

Nihilism och det sublima

Det finns en bok av Dreyfuss och  Kelly som heter All Things Shining.


Boken handlar om hur man kan hitta en mening i en sekulär (icke-religlös) tidsålder, i vår tidsålder

Med hjälp av att läsa de litterära klassikerna, bland annat Melvilles roman Moby Dick,  så försöker författarna skildra olika litterära bilder av hur man kan komma ur en meningslös värld, hur tristess och tomhet kan förbytas mot en intensiv livsupplevelse och en stark känsla av att det i livet finns något meningsfullt, eller rentav heligt.

I Moby Dick möter vi, förutom Kapten Ahab, seglaren Bulkington som ständigt återvänder till havet, som aldrig vill leva landkrabbornas rutintillvaro.

The port would fain give succor; the port is pitiful; in the port is safety, comfort, hearthstone, supper, warm blankets, friends, all that’s kind to our mortalities

Hamnen och tryggheten och det sociala livet med vänner och familj är inget för Bulkington. På havet finns inga band utan bara vidderna.  Där finner han en fullständig och obunden handlingsfrihet. Han kan gå utanför alla ramar: kulturens och samhällets regler och begränsningar och bli fullständigt fri, en slags gud. Han förgudligas, genomgår en apoteos. När han sen dör i romanen skriver Melville:

But as in landlessness alone resides the highest truth, shoreless, indefinite as God—so, better is it to perish in that howling infinite, than be ingloriously dashed upon the lee, even if that were safety! For worm-like, then, oh! who would craven crawl to land! Terrors of the terrible! is all this agony so vain? Take heart, take heart, O Bulkington! Bear thee grimly, demigod! Up from the spray of thy ocean-perishing—straight up, leaps thy apotheosis!

Den skrämmande tanke man kan få från att läsa om Bulkington är att en sån människa i princip stirrar ner i en hissnande avgrund, ut i en evig tomhet. Inga regler eller ramar finns utan en total frihet där människan (det som det Nietzsche kallar ”övermänniskan”) likt en högmodig gud (kanske som Dvärgen?) ställer sig över moralen och traditionerna, förkastar dem och beslutar själv – envåldsligt – vad som är gott och ont (nihilism). Att längta efter land, efter trygghet, är inget för Bulkington eller Nietzsche. Att se kaoset och finna sin plats i det, att orädd möta vad än händer och själv besluta vad det betyder utan att söka sin trygghet i flocken, i traditionen och de vardagliga rutinerna är deras val.

Det sublima

Om renässansens individualism pekar rakt fram mot existensialism, gudlöshet och nihilism så pekar samtidigt den klassiska litteraturen på en helt annan möjlighet. Istället för ett gudomligt subjekt, övermänniskan så finner den antika människan en gudomlig värld. Romarna och framförallt grekerna fann världen befolkad av gudar. Visheten hade en gud, kärleken en annan, havet en tredje, morgonrodnaden en fjärde. Grekerna var polyteister. I deras värld fanns många gudar.

Polyteismen som tankemodell påminner oss därmed om att allt kan vara gudomligt och heligt. Ett armbandsur, en regndroppe på kinden, en regnbåge vid horizonten, de grå molnen ovanför Kunskapens hus i Märsta. Eller varför inte just det ögonblick du befinner dig i just nu?

Vissa stunder ser vi det heliga i ögonblicket. En stund som blir för oss för evigt. Jag minns julen 2012 då jag i de thailändska tropikerna till tonerna av jingle bells i fjärran kunde höra böneuppropens ”Allahu akbar”. I stunden, i ögonblicket, så vaknade jag pånytt och bävade inför världen. Jag erfor det sublima. Och i likhet med Dreyfuss och Kelly tror jag att vi människor kan befolka våra liv med det heliga, och till och med finna en mening inför vardagens tristess, eller ”ett bittert ödes stygn och pilar”.

Läs vidare

En värld är varje människa, Ekelöf

Den enda stunden, Runeberg

Uppgift

Vad betyder den lästa dikten för dig utifrån det vi diskuterat om det sublima och övermänniskan?

Posta som kommentar.

9 reaktioner till “Övermänniskan och det sublima”

  1. En värld är varje människa

    Tyvärr så hänger jag inte riktigt med i diktens handling och det gör det väldigt svårt för mig att se vad den har för betydelse för mig. Men så jag tolkar dikten är att alla människor har en egen värld inom sig, att det finns minst lika många världar som det finns människor. Och i världen som finns inuti dig så finns det ännu fler världar, och alla dessa världar så finns det olika personligheter och åsikter. Det finns glada personligheter, arga personligheter, ledsna personligheter osv. Men som jag tidigare skrev så förstår jag inte riktigt, och finner inte en sådan stark relation till dikten.

    Gilla

  2. När jag läser dikten ”En värld är varje människa” skriven av Gunnar Ekelöf tänker jag på att det är en stor mängd själar i var och ens kropp, som sitter fast, men att just en själv skiner lite mer än alla andra, som kanske är lite mer färgglad. Att just denna själ tar över kroppen, det vill säga att själen tar över alla de andra själar och blir deras konung/fursten. Att själar lämnar ens kropp då det kan finnas många olika anledningar. Och att de återstående själarna ser upp och får en konung. Att det finns ett system som har hand om vilka själar som får ta över kroppen beroende på situation.
    Bortsätt från övre stycket var dikten, enligt mig, lite krånglig att förstå. Jag fick ingen särskild tydlig bild i slutändan.

    Gilla

  3. Dikten handlar om individen som människa och att världen är en del av dig och inte att du är en del av världen.
    Den handlar även om att du skall göra ditt eget öde och att bygga ditt eget liv.

    Gilla

  4. Jag har läst ”En Värld är Varje Människa” av Gunnar Ekelöf.

    För mig handlar dikten om att alla människor upplever ett hinder inom sig själva, att det finns något som hindrar oss att vara oformbara (I varje själ finns tusen själar, i varje värld tusen världar). Konungen representerar i detta fall hindret som hindrar upproret (Kafka dikt), men är likt oss hindrad av våra egna traditioner och normer till att hindra oss från att avvika, att likt Kapten Ahab lämna bakom det traditionella livet för att forma en egen tillvaro.
    Tron på en gud är en sådan tradition som en ”övermänniska” skulle behöva lämna bakom. Övermänniskan lämnar allt bekant bakom sig för att på egen hand finna mening i moment, hitta det sublima. Den dyrkande finner mening i moment som relaterar till tro och tradition, t.ex en pilgrimsfärd, särskilt under renässansen. En övermänniska låter inte tro eller tradition bestämma vad som blir sublimt. Ångaren representerar något som inte har traditionell betydelse men som en övermänniska kan ge mening trots dess alldaglighet (dess allt har blivit som förut. -Allt är ändå annorlunda).
    Den alldagliga människan vill ha det bekanta, traditionen och normen. Denne oroas av de som tar steg mot att bli övermänniskor, som låter sig omformas av de inre själarnas revolt mot konungen (Så grips vi skuggor av en sällsam oro, när något säger oss att folk har färdats, att några av de möjliga befriats).

    Gilla

  5. En värld är varje människa.

    Min tolkning av denna dikt blir att alla människor ser saker ur sitt eget perspektiv och ingen kan se den på samma sätt som någon annan. Alla har sin egen uppfattning om hur världen ser ut. Därför blir det flera världar i en och samma värld, allt är en fråga om perspektiv.

    Gilla

  6. En värld är varje människa tror jag reflekterar över en känd existentialistisk fråga; hur vet jag vad som är verkligt? Jag tror att dikten utgår från att varje människa har sin egen verklighet, och att raden ”Som när en väldig ångare passerar långt ute”, och ” vi vet inte om den förrän en svallvåg når till oss på stranden” tyder på att det utomstående inte berör oss tills det är en del av ens individuella verklighet.

    Den enda stunden är enligt mig ett exempel på hur ett ögonblicks hastighet är subjektiv. Hen som står för förstahandsperspektivet i denna dikt beskriver hur ögonblicket i fråga ”blef för mig för evigt”.

    Gilla

  7. Efter att ha läst denna dikt var jag mest förvirrad, den talade inte till mig på något sätt. Av det jag förstod av den så låter det mest som att dikten beskriver någon som vi i dagens samhälle skulle klassificera som en ‘psykopat’. En person som kan vända upp och ner på allt och hitta glädje i vad som helst, till och med döden av när och kära.
    Jag tycker inte att man är en övermänniska om man kan detta – för mig ger det ingen mening.

    Gilla

  8. jag tycker att dikten var väldigt förvirrande och man märkte att den inte var riktad mot mig direkt, dikten beskriver övermänniskan på deras sett som dom såg det förr i tiden men inte hur det ses som idag.

    Gilla

  9. Efter att ha läsa dikten samt funderat kring vad det sublima och innebörden av att vara en övermänniska är kan jag säga att det är inget för mig. I vissa stunder i livet kanske man önskar att man kunde välja bort känslor, att välja bort delar av ens vardag. Att lämna allt bakom sig och att starta om är något som många drömmer om, det är något jag själv funderat över. Men det känns inte som ett riktigt liv. Att vara en övermänniska är att inte vara riktig. Ibland måste man ta livet som det kommer, hantera saker och ting som man inte allltid vill. Men att välja bort känslor som (t.ex.) sorg tar även bort det äkta i livet, det är alla snedsteg och motgångar som formar ens person.

    Gilla

Lämna ett svar till Viktor Södergård Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: